.

Och om vi har tur, kanske kan min pappa fixa Meet and greet biljetter, för han känner massa såna snubbar.
Jag log stort mot henne, innan jag vände huvudet mot vänster och kollade på husen vi gick förbi. Jag började tänka lite på det hon sa. Om, om hennes pappa nu kan fixa såna biljetter, då...
-Alexandra! Akta dig för bilen! ropade Moa och jag vände huvudet mot vägen igen och hann se en tutande bil som kommer körandes mot mig.


Alexandras perspektiv:
-Asså fattar du hur nära det där var eller! Bilen var bara några millimeter från dig! Helt sjukt!
Moa knuffade mig lätt och skrattade.
-Välkommen till min vardag! sa jag och hånlog mot henne.

När vi var framme kunde jag knappt tro det. Moas hus var som ett slott, verkligen, med två ferrari bilar på uppfarten. Och jag trodde dom var endå en ganska normal familj, men verkligen inte! När man kom in kunde man inte fatta att nån bodde här, allt var så himla städat och snyggt! Hennes mamma kom och hälsade på oss, hon hade bakat bullar som vi fick. Det kom också en liten, vit pudel fram och hälsade på oss, som Moa berättade hette Kingen. Hon visade mig resten av huset innan vi gick in på hennes rum. Och jag sa att Zayns rum var stort. Det här var minst lika stort, med balkong och eget badrum som hon hade bara en dörr emellan.
-Du. Ta inte det här på fel sätt, men jag trodde ni var liksom, en normal familj. Ni är ju liksom...
-Stenrika. fyllde hon i och jag nickade att det var det jag tänkte säga.
-Min pappa reser nästan jämt i världen, mamma är hemma fru och sen har jag två systrar som är nitton som bor här, och en som är tjugoett som bor i New York. Jag vill liksom, inte skryta om pengarna. Såklart skulle jag kunna gå runt med bara märkeskläder och sånt, men jag vill vara ganska äkta. Sen, vill dom flesta ha mig bara för det här, och ännu mer om jag visar det. Men du verkar inte vara en som person, så jag tänkte att jag kunde visa dig, mitt riktiga jag, ungefär. Min släkt är väldigt, rika och mäktiga hela högen. Jag heter ju Moa Von Trander Bennson.

Harrys perspektiv:
Jag trummade med fingrarna på ratten till musiken medans jag satt och körde min bil. Jag var påväg hem från Anton, en god vän sedan länge tillbaks. När jag började närma mig huset såg jag Alexandra gå på vägen. Hon vände sig om när jag kom och hennes hår fladdarde i vinden. Jag sänkte musiken och veva ner vindrutan.
-Are you going home? frågade jag henne.
Hon nickade och jag gjorde en gest att hon skulle hoppa in i bilen.
-Thanks! sa hon och log stort när hon hade hoppat in i bilen.
Jag började köra iväg och vi var snart hemma. När vi hade klivit ur bilen började Alexandra gå mot hennes dörr. Men jag ville säga en sak till henne. Det är nu eller aldrig.
-Alex, I wonder, If you want to go with me and meet my family in Holmes Chapel, at this weekend? Friday?
Hennes ansikstutryck förändrades, först till chockad, sen till lite förtvivlad.
-Eh. On Friday. I can't on Friday. I'm going to, a party. sa hon och kollade bort en sekund innan hon kollade på mig igen och bet sig i läppen.
-But, Sunday? You know, it's nothing big, just a dinner. Like friends. Old friends.
Åh vad dumt det här blev.
-Yeah, sure. On Sunday, that's would be fun!
Nu log hon stort och jag log tillbaka innan hon vände sig upp och gick till dörren och låste upp och gick in.

Alexandras perspektiv:
När jag kom in var det mörkt i hela huset. Så jag gick runt och tände lite och satte på musik. Jag bestämde mig för att göra en sallad. Jag öppnade kylskåpet och tog det som gick. Tomat, gurka, sallad och lite sånt, och till det gjorde jag en dressing som är väldigt god och enkel.
När jag var klar med den gick jag upp på mitt rum och satte på datorn. Jag tog fram mitt block från skolan, jag skulle hitta fakta om vad Afghanistans invånare hade för åsikter om rättvisa. När jag precis tog upp internet kom min Skype automatiskt upp. Jag hade några nya förfrågningar som jag kollade igenom, sen skulle jag kolla vilka som var online. Och högst upp, var Linnea. Jag funderade på om jag skulle ringa henne. Jag gick in på hennes profil och tog pilen över Ring Upp. Skulle jag trycka? Mitt block åkte nerför sängen och jag böjde mig ner efter det. Och när jag sätter mig tillbaks och kollar på skärmen, står det Ringer upp Linnea.

Efter några sekunder skulle jag ta upp huvudet igen. Jag försökte ta upp hvudet över ytan igen men gled bara ner. Jag kände snabbt på min arm med min andra arm och kände att jag var slank som en ål. Jag kände paniken komma och jag började sprattla med mina ben och armar för att försöka ta mig upp. Mitt syre började ta slut kände jag, ska det verkligen sluta såhär? För en sekund fick jag upp en bild av en person i mitt huvud. Min mamma.



Harrys perspektiv:
-So what we go out, that's how it supposed to be, living young, and wild, and free!!
Vi satt i bilen påväg hem och hade musik på högst volym och sjöng med. Paul, som körde, sänkte ljudet när han körde in på vår gata.
-What the... sa Louis och kollade ut genom fönstret.
-What is it man? sa Niall.
Han hann aldrig förklara innan Paul stannade bilen och vi hoppade ut.
-Oh. An ambulance? sa Zayn.
-It's to Alex house! sa jag och började gå mot deras dörr med raska steg. Jag knackade på, men det var ingen som öppnade, så jag öppnade och gick in. Jag halv sprang runt på undervåningen då jag hör någon gå i trappan. Jag springer dit, och nerför trappan kommer två ambulanspersoner och med Marie efter sig.
-Marie, what have happend? sa jag och kollade på henne, och hon såg ganska lugn ut.
-It's ok. You can talk to her self, she's upstaris. I'm coming soon.
Jag joggade upp för trappan och där satt hon, i sin säng i hennes rum.
-Alex!

Alexandras perspektiv:
-Harry! jag log mot han och ställde mig upp och började gå mot han.
-What? stammade han fram.
Jag berättade allt. Marie hade kommit i sista sekund, hon skulle bara se hur jag hade det. Då hade hon hittat mig i badkaret, under ytan, utan att röra mig. Hon hade tagit upp mig, ringt ambulans och fått mig att andas igen.
-You're crazy. How many times in your life have you almost die? sa Harry och skakade på huvudet.
Jag ryckte på axlarna och fnös.
-Eh, I'm sorry. sa Harry med en intensiv blick mot mig.
Jag kollade på han med en förvånad blick.
-For that I say before.
-Oh. No, it's all right.
Man hörde fotsteg som kom närmare och sedan stannade, och vid min dörr står dom andra killarna. Vi pratade ett tag, sen kom Marie och sa att hon skulle åka tillbaka till sjukhuset. Klockan hade blivit rätt så mycket, så killarna gick hem till sig, och Marie åkte tillbaka till sjukhuset.
Jag värmde lite rester till kvällsmat och satte mig framför tv:n och åt och satte på en film, Ps I love you.
Mitt i filmen ringde Moa och jag fick berätta allt, ska bli kul att träffa henne imorgon igen.

*Ring* *Ring* *Ring*
Jag öppnade mina ögon och sträckte mig mot min mobil som låg på bordet.
-Hallå?
-Sa inte du att du skulle komma idag eller?! Vart är du Alex? Vi har börjat.
Det var Moa.
-Fan! Jag kommer om en halv timme!
Jag hade lyckas somna i soffan, och jag hade mitt alarm i mitt sovrum. Jag kastade mig upp ur soffan och sprang upp till mitt rum. Som tur var hade jag redan lagt fram kläder vad jag skulle ha på mig idag. Efter att jag satt på mig kläderna, satte jag upp håret i en tofs, drog några drag med mascaran och sen sprang jag ner. Jag tog en macka i farten innan jag börjar springa ut till busshållsplatsen. Det var rätt kallt, snön låg som ett täcke över London, vilket var väldigt fint! Jag tog upp min mobil och kollade klockan. Jag hade börjat för tjugo minuter sen. När jag kom fram läste på jag skylten. Nästa buss skulle komma om tjugo minuter. Jag svor tyst för mig själv och funderade på vad jag skulle göra. Jag satte i mina hörlurar i öronen och satte på lite musik. Den här dagen kunde knappt bli värre.

När jag kom till skolan fick jag ju hundratals frågor. Vart jag hade varit, varför jag hade ärr och så vidare. Och jag fick nog berätta att jag hade varit med i en bilolycka minst trettio gånger.
Skoldagen flöt annars på, och Moa och jag gick nu på vägen hem till henne. Vi pratade rätt mycket och skrattade, det behövde jag. Hon hade också skaffat hårförlägning, så nu hade hon långt, blont hår.
-Men du, juste! Jag måste berätta två viktiga saker. För det första ska Olivia ha en stor fest på Fredag, och då menar jag verkligen stor! Typ halva London kommer. Jag tänkte om vi kunde gå på den?
Jag nickade, det skulle bli väldigt kul.
-Och sen, har du hört, att igår gick One direction ut med att dom ska ha en konsert!
Hon tjöt och hoppade runt.
-Och jag vill verkligen träffa dom, det hade varit en dröm! Har du träffat dom?
-Nej. Men det skulle varit riktigt kul.
Det var hårt att behöva ljuga för henne, men jag hade inget val helt enkelt.
-Men då kanske vi kan gå? Biljetterna släpps på Torsdag och konserten är nästa helg. Och om vi har tur, kanske kan min pappa fixa Meet and greet biljetter, för han känner massa såna snubbar.
Jag log stort mot henne, innan jag vände huvudet mot vänster och kollade på husen vi gick förbi. Jag började tänka lite på det hon sa. Om, om hennes pappa nu kan fixa såna biljetter, då...
-Alexandra! Akta dig för bilen! ropade Moa och jag vände huvudet mot vägen igen och hann se en tutande bil som kommer körandes mot mig.

-Oh my god. Alex! ropade jag ganska tyst och ökade takten.
Hon kollade på mig med en hjälplös blick, men tårarna rinnandes från kinderna och om jag såg rätt, så började hon vingla lite. När jag var ungefär fem meter ifrån henne, då hände det.
-Alex! skrek jag men det var försent. Hon föll tungt ner till golvet.



Alexandras perspektiv:
Jag vaknade med ett ryck och satte mig upp i sängen. Jag andades fort och såg mig omkring.
-Alexandra. That it easy. I's just me, Zayn.
Han stod vid min sida av sängen och gav mig en lång kram. Som en blixt kom alla minnen tillbaka och jag släppte taget om Zayn och kollade på han.
-Zayn, where's my dad? sa jag ganska stressigt och med gråten i halsen.
Just då kom det in en sjuksköterska i rummet och skulle kolla hur jag mådde.
-I'm fine, but I want to go to my dad.
Och efter ett tag fick jag min vilja igenom och jag och Zayn började gå mot hissen. När hissen kom var den helt tom. Vi gick in och tryckte på våning tre. Akuten. Det var därför jag svimmade, när hon sa att pappa låg på akuten, för det gjorde han inte förut. Varför vet jag inte, hon hann aldrig berätta så långt. Dörren öppnades och vi styrde våra steg mot receptionen och frågade vart han låg.

Jag kastade mig i pappas famn och tårarna strömmade ner för mina kinder. Det var bara vi två i rummet, för jag ville vara ensam med han en stund.
-Jag är så ledsen pappa! min röst skar sig, men det spelade ingen roll. Vi släppte taget om varandra och jag satte mig vid hans säng kant, fortfarande gråtandes.
-Du, lyssna på mig. Det kommer gå bra. Okej?
-Allt är mitt fel! Jag började gråta ännu mer nu. Jag försökte torka bort mina tårar med hjälp av mina händer.
-Nej gumman, det är det inte. Du måste gå vidare. Allt kommer bli bra. Pappa log mot mig och jag föröskte le tillbaka men det såg nog mest ut som en grimas. Vi pratade om vad som hade hänt, och det visade sig att han hade börjat blödit jätte mycket inatt, så dom fick operera, och då visade sig att han hade ett stort magsår. Så han måste äta piller varje dag, i minst tio år. På grund av mig.
-Men vi lever, eller hur? Och hur är det men grabbarna, är dom snälla mot dig?
-Ja, det är dom. Dom är underbara. Det var den första meningen på ungefär en halv timme som min röst inte skar sig.
-Zayn står här ute och väntar på mig så jag tror jag måste gå. Vi kramades om och sa hej då, fast jag ville aldrig säga det.
-Och du Alex. Gå till skolan imorgon, så du får annat att tänka på, okej?
Jag nickade till han och log innan jag öppnade dörren och gick ut där jag möttes av Marie och Zayn. Marie och jag kramades bara om innan jag gick med Zayn mot utgången. Jag fick också hemmanyckeln av Marie, så jag kunde komma in i vårt hus och sova där.

Nialls perspektiv:
Min mobil pep till och jag kollade på den. Jag hade fått ett sms av Zayn som jag läste.
-Alex and Zayn are on the way home now. And yeah, you all ready know why, but can't we do a yummy breakfast to them? And to us, of course! Jag kollade på Harry och Louis som satt i soffan framför tv:n och dom instämde. Vi reste oss upp och Harry och Louis sprang iväg, dom hade väl nån tävling vem som skulle komma dit först. Jag skrattade bara åt dom och när jag gick förbi trappen ropade jag på Liam som fortfarande sov. Jag sneglade på klockan och såg att hon var halv elva. Så vi var rätt tidigt uppe idag ändå. Idag klockan tre ska vi till nån radiostation och efter det ska vi träffa våra manager. När jag kom in i köket var Harry och Louis redan igång och jag hörde Liams fotsteg bakom mig. Jag frågade vad vi skulle laga och förklarade snabbt för Liam.
-My professional pancakes with Harry's awesome jam. Louis log stolt innan han fortsatte göra smeten och snart var vi alla med och fixade.

Alexandras perspektiv:
När vi kom hem till killarna hade dom lagat väldigt goda pannkakor och nån slags sylt. Det var hur gott som helst! När vi hade ätit klart var klockan tio över tolv. Vi bestämde att vi skulle hem till mig och köra Wii. Först körde vi Super Mario och sen ett spel när man ska dansa. Och det var väldigt länge sen jag hade skrattat så mycket! Jag filmade en gång när Louis körde mot Niall, och sen la han upp den på Twitter. Efter ungefär tio minuter trendadde the carrot king dance 2 the beat och sen kollade vi på några Two and a half men, eftersom jag hade hela boxern.
-Oh jisses! We are going to be on the radio station in half an hour! Paul is on the way now! sa Zayn som hade sin mobil i handen. Nu vart det fart på alla och dom började gå mot hallen, där dom sa hej då till mig och gav mig en kram. Zayn viskade i mitt öra när han kramade mig och frågade om jag skulle klara mig. När vi hade släppt taget nickade jag till han och log, och han besvarade det.
När alla hade gått utanför dörren stod jag kvar utan att röra mig. Jag hörde en bil köra förbi och stanna så jag sprang till fönstret i köket och kollade vilken bil det var. Ut ut bilen kom Paul som såg rätt så stressad ut. Killarna kom ut till bilen och hoppade in. När dom hade kört iväg gick jag upp på mitt rum och kastade mig i sängen. Jag bestämde mig för att jag skulle ta ett långt, skönt bad och tvätta håret, eftersom det var ett tag sen. Jag hade fortfarande på mig Nialls One piece, med en slarvig fläta i håret. Jag gick mot Maries och pappas badrum eftersom dom hade badkar och skruvade på vattnett. När det nästan var fullt tog jag av mig kläderna och smörjde in mig i nått som det stod att man kunde smörja in sig på innan och kröp ner. Jag doppade huvudet under vattnet i bara nån sekund. Men jag tyckte det var rätt skönt faktiskt. Man liksom, försvann för ett litet tag. Glömde verkligheten. Jag provade igen, men nu lite längre. Jag tog huvudet över ytan igen och skrattade lite. En sista gång, tänkte jag. Jag tog huvudet under vattnet igen och öppnade ögonen under ytan. Efter några sekunder skulle jag ta upp huvudet igen. Jag försökte ta upp hvudet över ytan igen men gled bara ner. Jag kände snabbt på min arm med min andra arm och kände att jag var slank som en ål. Jag kände paniken komma och jag började sprattla med mina ben och armar för att försöka ta mig upp. Mitt syre började ta slut kände jag, ska det verkligen sluta såhär? För en sekund fick jag upp en bild av en person i mitt huvud. Min mamma.

Radion var på men vädligt tyst. Jag höjde och hörde att det var LMFAO-sexy and I know it. Jag höjde väldigt högt och sjöng med och det skakade i bilen av basen. Pappa skrattade bara åt mig där jag satt och sjöng och dansade i stolen. Han kollade en till gång mot mig, men lite för länge. För en sekund var det ljust och nån tutade, innan allt tog tvärsstopp och jag flög fram med ett stort ryck.



Alexandras perspektiv:
-Hör du mig? Kan du ge mig några tecken på att du hör mig?
Jag öppnade mina ögon sakta och började snyfta. Vad hände? Och vart är jag?
-Har du ont nånstans?
Jag kollade på personen framför mig. Allt var suddigt och jag greps av panik. Är jag död? Jag kände nånting mot min arm och kollade på den och försökte urskilja nånting. Men väldigt fort kände jag mig sömnigare och mina ögonlock föll sedan ihop.

Liams perspektiv:
-Come  on Lou!! ropade jag medans han körde fifa mot Harry. Det var jag och Louis i ett lag och Zayn, Niall och Harry i det andra.
-Yeah!! skrek vi båda när matchen var slut och Louis vann. Vi hoppade runt och dom andra bara skratta. Vi satte oss ner och jag tog speldosan och skulle börja spela mot Niall. En lätt match.
-Get ready to lose! sa jag till Niall och puttade han löst.
-In your dreams! skrattade Niall och puttade mig, fast lite hårdare än mig.
Det började knacka nån på dörren. Väldigt snabbt, typ stressande. Jag kollade på dom och dom såg lika förvirrade ut som mig. Jag hoppade upp från soffan och började halvspringa mot dörren med Zayn hack i häl. Jag öppnade dörren och där står Marie.
-Alexandra and Micke! fick hon fram och jag insåg att hon såg helt förstörd ut. Hon var vit som ett spöke med rödgråtande ögon. 
-W-what? sa jag och snart kom dom andra killarna. Hon gick in och stannade i hallen. 
-They were in a car accident. They are at the hospital now. Can someone drive me to the hospital?! hon tog handen för munnen och började gråta igen.
Alla kollade förtvivlat på varann.
-I can drive. sa jag bestämt.
-Lou, where is the car key? Niall, you can come with me. You other, stay here. I call you when I know something. Alla nickade och Louis sprang efter nycklarna och Zayn gav mig min jacka. Han gav även sin till Marie som inte hade nån och jag hjälpte henne att sätta på sig den.
Vi joggade ut till bilen och det snöade. Jag hoppade in vid förarsätet och Niall hjälpte Marie in. Stackars henne. Niall hoppade snabbt in och jag körde iväg i rasande fart.

När vi snart var där bad jag Niall att ringa Paul och berätta allt. Jag svängde in där det stod sjukhus på en skylt och stannade bilen utanför. Niall hoppade ut och hjälpte Marie ut och började snabbt gå mot ingången medans jag parkerade bilen.

Alexandras perspektiv:
Jag stirrade upp mot det vita taket. Jag hörde fotsteg komma mot mig men jag hade fast blicken på en svart liten prick i taket.
-Alexandra!
Jag vände blicken till vänster där fotstegen kom från. Niall. Han kom fram till min säng och kramade mig länge. Jag vände blicken mot taket igen, utan att röra nånting annat. Hela min hjärna var som ett stort, segt tuggumi. Jag började sjunga, väldigt tyst så jag kunde knappt höra det själv, det var mest mina läppar som rörde sig. The sun goes down. The stars come out. And all I count. Is here and now.

Nialls perspektiv:
Medans jag kramade om Alexandra så började hon sjunga väldigt tyst. Hon var som förstelnad och jag släppte greppet om henne och kollade på hennes såriga ansikte och sedan på hennes kropp som hade några nålar som ledde till olika slangar som ledde till maskiner. 
-Alexandra. Alex, what is it? Please, say something! jag vart orolig och kollade mig runt i rummet. Jag sprang ut från hennes rum och då ser jag Liam i korridoren. Jag vinkar till han och han börjar jogga.
-Where's Marie? frågade han mig lite anfått.
-She's with Micke.
-How are they? han riktade huvudet till Alexandra som låg och kollade upp mot taket och man såg bara att hennes läppar rörde sig lite.
-Excuse me. Are you relatives till Alexandra Vestin?
Vi kollade på sjuksköterskan som stod framför oss och nickade. En doktor hade gått in för att kolla på henne.
-You can't be here right now. You must go to the waiting room, over there. sa hon och pekade.
-Okay. sa Liam och drog med i tröjan att vi skulle gå. Vi började gå ditåt hon pekade och såg att hon stängde dörren till rummet hon var i. Vi gick förbi ett rum där det troligtvis stod en familj i och en doktor. Vi hörde doktorn säga i'm sorry, he didn't make it och alla började gråta. Liam och jag kollade på varann medans vi gick. Tänk om dom skulle säga det om Alex, och om Micke. Jag skakade på huvudet för att försöka få av mig tanken. Vi satte oss ner i soffan och sa inte så mycket. Liam tog en tidning som han läste och jag läste lite också av den. 
Jag kollade på Marie som kommer gående mot oss och sätter sig sedan brevid mig i soffan. Jag och Liam kollade på henne och Liam satte sig brevid henne på andra sidan. 
-How are they? fråga jag tyst men fick en det där skulle du inte ha sagt blicken av Liam. Marie kollade på mig. 
-Both going to have a surgery, tonight. Mike have a surgery now and Alex in an hour. harklade hon fram. Jag nickade och Marie vände blicken framåt igen. 

Alexandras perspektiv:
Jag kollade på spegeln framför mig som speglade av mig. Jag stod där, i sjukhuset, klockan kvart över tolv på natten med som en vit klänning över kroppen. Jag gick närmare spegeln och betrakade mig ansikte. En, två, tre stycken ärr. Jag kollade ner på min kropp och innanför min klädsel. Jag hade bara två ärr, ett på vänstar höften och ett på hägra vaden. Jag drog upp ärmen och såg att jag hade två ärr på höger armen och ett på vänster. Jag kollade upp mot spegeln igen. Hur kunde det bli såhär? Det var nån som knackade på dörren och jag kollade ditåt. En kvinnlig doktor som var ung kom in.
-Hi. How are you?
-I'm okay. stammade jag fram.
-You should sleep.
Jag nickade och och började gå mot sängen, doktorn också. Det gjorde lite ont i hela kroppen att gå men det gick helt okej. När jag lagt mig satte hon in två nålar till olika slangar i min arm som ledde till olika maskiner. 
-What happend? viskade jag fram och hon kollade på mig.  
-We can take that tomorrow. sa hon och log.
-No. No, no, no. It was my fault. Everything. How is my dad? Is he all right? jag kände att tårarna började rinna så jag tog min andra hand som jag och torkade bort dom.
Doktorn, som jag läste hette Sandy, tog min hand och log mot mig.
-It's all right. Now, you need to sleep. Wait here, I'm coming back very soon. hon släppte min hand och gick ut men kom snabbt tillbaka.
-I'm just gonna help you too sleep. sedan log hon och tog fram en spruta. Hon tog tag löst i min arm och satte in spetsen och började spruta in den genomskinliga vätskan. Snart blev allt suddigare och mörkare, innan den blev helt svart för mig.

Jag satte på mig Nialls one piece som jag hade fått av honom att ha på mig på hemvägen. Idag skulle jag åka hem från sjukhuset eftersom jag mådde bra. Men pappa var tvungen att stanna, iallafall tills imorgon. Han hade genomgått en större operation än mig med han mådde helt okej.
När jag var klar gick jag ut ur mitt rum där Louis och Harry står. Marie skulle vara kvar här hela tiden, men hon tyckte jag skulle vara hemma med killarna. Så jag ska sova hos dom inatt också. Harry kom fram till mig och kramade om mig, vilket jag behövde. Sen kramade jag om Louis innan jag tog upp min luva.
-Which number? frågade jag dom.
-Twenty-three. sa Louis och kollade på mig.
Jag nickade och kollade upp mot skyltarna som det stod nummer på. Lite längre bort läste jag tjugotre på ett rum och kollade på Harry och Louis innan jag började gå  mot rummet.
-We wait here! sa Harry.

Jag knackade försiktigt på dörren och den öppnades. Marie stod i dörröppningen och log mot mig. Vi hade redan setts idag. Hon fattade vad jag ville, så hon nickade och öppnade dörren och jag gick in. Och där, i sängen, låg pappa. Jag sprang fram till han och kramade om han och han gjorde detsamma. Jag kände en tår rinna ner för min kind när jag lutade mig tillbaka och satte mig på sängkanten.
-Jag är så ledsen. sa jag lågt och skakade på huvudet.
Pappa tog min hand och log.
-Nej, var inte det.
Marie satte sig brevid mig och tog en hand på min axel.
-Hur mår du? frågade pappa mig.
-Ska du fråga. Men jag mår, bra. Du då?
-Bra. Har du många ärr?
-Åtta sammanlagt. Det största är här. sa jag och tog av mig luvan då man såg det ganska tydligt. Det var som ett streck över högra tinningen som började vid pannan och som slutade vid örat.
-Men du är vacker ändå gumman.
Jag log och kom på att Louis och Harry stod och väntade. Vi sa hej då till varann innan jag gick ut och bort mot väntrummet där dom var.

Jag la mitt huvud mot Harry som satt brevid mig. Det var helt vitt av snön och det var ganska kallt.
-Are you tired? frågade han mig.
-Mm. svarde jag helt ärligt.
-Can I ask you something?
Jag nickade, vad var det han ville veta?
-In the ambulance, they said that you had kind of, shout out Helene. Who are that?
Jag svalde hårt och kände att tårarna var på väg.
-That. Is my real mum.
-Is she here? Did you thought you would see her at the hospital?
-No. sa jag och tog bort huvudet från hans axel och kollade på han.
-In heaven.


-----------
Långt kapitel haha :D Hoppas ni gillar det! Om jag får 5 kommentarer kommer nästa upp söndag! Kram

När hon hade gått igenom vad man skulle göra satt jag och Moa mest och pratade. Vi bestämde att vi skulle vara nu efter skolan och vi skulle gå på stan, vilket var kul eftersom jag inte gjort det än. Hon berättade om varje person och vad dom hette och jag kunde snart nästan varje namn. Men det var en fråga jag väldigt gärna ville fråga henne, men visste inte om jag kunde. Efter mycket tänkande bestämde jag mig för att fråga, rakt på sak.
-Du, Moa, vet du vilka One direction är?


Alexandras perspektiv:
Moa skrattade och kollade sedan på mig.
-Klart jag gör, jag älskar dom. hon sa det med en lång betoning på älskar.
Jag log stort mot henne och sa att jag också gjorde det och vi böt samtalsämne om dom. Det ringde ut och vi tog våra saker och styrde våra steg mot utgången som resten av klassen gjorde.

Det var fullt på bussen så Moa och jag fick stå, och det var inte så lite folk i stan heller.
London är faktiskt inte så dumt, tänkte jag när vi hade gått ungefär två timmar i olika butiker. Jag hade inte köpt nått, men Moa hade köpt ganska mycket kläder och smycken. Vi bestämde oss för att fika. När vi kom in i ett gulligt litet café såg vi även några tjejor från våran klass, så vi gick och satte oss hos dom. Alla var väldigt trevliga och hade många frågor om mig. Tiden hade bara rusat iväg och klockan var kvart i sex på kvällen och jag skulle vara hemma halv sju. Jag sa det till Moa, och hon sa att hon också behövde gå hem. Vi sa hej då till dom andra och började gå mot busshållsplatsen. Vi gick till stolpen där det stod alla busstider på, och det stod att nästa buss kommer kvart över, och klockan var fem i.
-Vad ska vi göra nu då? frågade jag Moa.
-Jag vet! Det finns en butik med bara affischer och posters och dom har alla du kan tänka dig. Jag behöver ha några för jag börjar tröttna på min tapet.
-Har dom verkligen alla? sa jag och hånlog mot henne.
-Ja, absolut. skrattade hon och vi började mot butiken, men vi fick skynda oss lite.

Vi komm utspringandes från butiken med varsin påse i handen. Bussen går om två minuter så vi fick springa. Vi skrattade så mycket samtidgt att vi knappt såg nått framför oss. Men när vi är ungefär tjugo meter från busshållsplatsen, ser vi våran buss åka iväg och vi stannar och kollar på varann.
-Fan! sa Moa och kollade på mig.
Jag ryckte på axlarna innan jag sa tog upp min mobil och kollade klockan. Kvart över, prick. I Sverige var bussarna aldrig precis, men det är väl bra att dom är det här, ibland.
-Ja. Jag måste ju vara hemma om en kvart. sa jag och bet mig i läppen.
-Men är det långt till dig härifrån då? Det tar en tjugo minuter för mig, men jag har ingen tid att passa, så om du har nära kan jag gå med dig innan jag börjar gå mot mig om det är åt rätt håll.
-Det låter bra! Eh, men vi har ett problem. Jag vet inte vad min gata heter.
Vi var tysta en kort stund innan vi brast ut i skratt. 
-Ja då har vi ett problem! sa Moa mellan skratten.
Men jag försökte förklara för henne vart jag bor, hur det ser ut och sånt. Och som tur var så fattade hon och det var bara fem minuter härifrån. Vi började gå emot en park som vi skulle igenom, det var som en genväg. Sen skulle man upp bland några gator och sen var vi framme.
När vi gick där i parken började det snöa. Det var rätt mycket folk i parken och det var ett par killar som spelade fotboll. Jag saknade fotbollen väldigt mycket, men vi höll på att kolla runt om det fanns nått för mig. Vi går förbi dom och Moa berättar att dom går på min skola, och dom är väldigt populära för dom är så snygga. Dom går i tredje ring medans jag bara går i första, men det gör väl inte så mycket. På skoj började jag sjung I will be popular, I will be popular, I'm gonna get there, popular! men slutade sjunga när jag helt plötsligt får en boll i huvudet. Det var inte en så hårt boll, men det gjorde lite ont ändå. En av killarna som spelade fotboll ropade en bit bort sorry! och jag log tillbaks. Bollen som låg framför mig tog jag upp med foten och sköt en perfekt passning till en av killarna som tog den med händer. Alla stod och kollade på mig och små log lite, troligtvis över min snygga passning. Moa hade rätt, alla var riktigt snygga. Han som tog bollen kastade den till en av dom andra och började gå mot mig. Dom andra började spela och när han var framför mig sträckte han ut handen och sa:
-Gustav. Jag tog hans hand och sa Alexandra innan vi släppte. Han var rätt lång med brunt hår med en keps och extremt vita och fina tänder.
-Hon är svensk, hon går på vår skola. sa Moa. Först kollade han på henne och sen på mig igen.
-Jaha, men då är du ganska ny eller?
-Japp, det är första dagen idag!
-Du, jag tänkte på, spelar du fotboll?
-Ja, eller jag gjorde det i Sverige, och ska börja spela här också men vi har inte hittat nån bra klubb än. jag ryckte på axlarna och log.
-Min pappa, Jacob, är tränare för en elit satsning inom fotbollen. Det är jätte bra! Men du går i första ring va?
Jag nickade och sen forsatte han:
-För man behöver egentligen gå i andra ring, men jag kan kolla med han ikväll. Kan jag få ditt telefonnummer så kan jag smsa dig vad han säger?
Jag vart lite tyst för jag vart förvånad. Moa gav mig en knuff med armbågen och jag harklade mig. Jag sa mitt mobilnummer och just då ringer det i min mobil. Jag tar upp den och ser att det är pappa. Vi säger snabbt hejdå innan jag svara och börjar gå igen. Han frågade vart jag var och jag sa att jag var snart hemma.

Jag satte stolt upp två nya one direction affischer på min vägg bland dom andra och satte upp en poster på Messi vid mitt skrivbord. Han var min förebild inom fotbollen. Pappa ropade att maten var klar och vid middagsbordet var det fullt prat om min skola, om jobben, London ja om allt. Jag hade blivit lite gladare nu faktiskt.
-Pappa. Och Marie. sa jag och kollade på dom.
-Jag vill ha en kanin. Eftersom vi sålde Molly innan vi flyttade, vill jag ha en kanin.
Dom kollade på mig, sedan på varann igen och sedan på mig.
-Det tror jag vi behöver diskutera Alex. sa Marie och log mot mig. Jag suckade och reste mig från bordet och ställde in tallriken i diskmaskinen. När jag vände mig om stod pappa med jackan på.
-Vart ska du? frågade jag och kollade frågande på han.
-Till djurbutiken, men om madam ska med får hon skynda sig för dom stänger om en halv timma!
Jag sprack upp i ett stort leénde och sprang för och kramade pappa.
-Tack, tack, tack! Jag kommer om tre sekunder.
Jag sprang uppför trappan och in på mitt rum och greppade mobilen snabbt innan jag sprang ner igen. Jag hade fått ett sms från nån okänd men orkade inte svara på det nu, mina tankar var nån annanstans.

-Hello! hörde vi nån ropa när vi gick ut genom dörren, och jag kände igen rösten.
-Hi Louis! jag sprang och kramade han och sprang sedan till bilen när pappa hade låst upp.
-What is it? Why do you need to hurry? frågade Louis innan jag stängde dörren.
-I will buy a rabbit! sa jag och skrattade innan jag drog igen bildörren. Genom rutan såg jag hur Louis stod där och skrattade innan han vinkade hej då och gick in i deras hus.
Radion var på men vädligt tyst. Jag höjde och hörde att det var LMFAO-sexy and I know it. Jag höjde väldigt högt och sjöng med och det skakade i bilen av basen. Pappa skrattade bara åt mig där jag satt och sjöng och dansade i stolen. Han kollade en till gång mot mig, men lite för länge. För en sekund var det ljust och nån tutade, innan allt tog tvärsstopp och jag flög fram med ett stort ryck.


----------
Tack för era kommentarer! :D Och ja, jag lovade ju ett kapitel till ikväll. Vad tror ni händer? Kommentera :)) Kram

Han började gå mot hallen med mig efter. Jag stannade till på sista trappsteget innan jag gick ner till golvet och styrde mina steg mot hallen. 
-This is my daughter Alexandra. sa pappa och visade mig med sin hand när jag kom gående med ett leénde på läpparna. Men när jag kom fram försvann mitt leénde och jag stod och stirrade på de framför mig.
-OH MY GOD!


Harrys perspektiv:
Marie och Micke gick ut till köket med oss bakom oss. Jag boxade till Alexandra lite löst med armbågen och hon kollade upp och besvarade mitt leénde. Vi fick tränga ihop oss runt bordet medans Marie och Micke tog fram massa fika. Bullar, kakor, tårta, saft och kaffe av olika sorter var det tillslut framme när dom också satte sig. Vi började äta och ingen sa nått. Det var en liten pinsam tystnad i rummet, men den avbröts av att Alexandra fick ett nys anfall och efter det pratade vi på som vanligt. Jag satt mittemot Alexandra som satt brevid Louis och Zayn. Jag såg att ibland kollade Zayn och Alexandra upp och pratade bara dom två. Och då fick jag som en konstig känsla i magen, jag kan väll inte vara avensjuk? Jag kollade ner igen och fortsatte äta och pratade sedan med alla andra. Efter ett tag när allt fika var slut, var vi både proppmätta och trötta. Så vi sa att vi skulle gå.
När vi stod vid dörren så frågade Liam Alexandra om dom kunde gå upp och prata. Alexandra nickade och började gå mot trappan.

Alexandras perspektiv:
Jag satte mig i soffan i vardagsrummet och Liam satte sig brevid mig, fast vi var vända mot varandra. Jag hade en konstig känsla eftersom jag inte hade nån idé om vad detta samtal var om.
-Alex. You know who we are. And don't take this personal, but I must just say to you, that you are one of very few people which know were we live. You know our street and number and everything. So, please, don't say it to anyone.
Han kollade in i mina ögon och rörde sig inte ur fläcken.
-I-I would never ever tell anyone. I promise.
Han log mot mig för mitt svar innan han sa good och sedan började han gå mot trappan. Jag reste på mig och jag älskade att inte behöva ha mina kryckor längre. När jag kom ner stod Liam och kolla sig runt. Jag kollade snabbt på klockan som hängde på väggen och klockan var kvart över tre.
-Where is everybody? sa han och flinade.
Jag ryckte på axlarna och började skratta. Jag hörde att mamma ropade vi är här från köket och jag började gå ditåt. Bakom mig hörde jag Liams fotsteg och när vi kom dit stod alla och kollade ut genom fönster.
-It's snowing! sa Niall när han såg oss och ett leénde sprack upp på mina läppar. Jag började springa mot hallen och jag hörde att dom andra vände sig om. Jag drog snabbt på mig mina skor, min jacka orkade jag inte sätta på mig. Vantarna och mössan åkte på innan jag sprang ut. Det var strora snöflingar och det var redan helt vitt överallt. Och jag visste inte ens att det kunde snöa i London. Jag sprang till vår baksida och kastade mig i snön. Jag älskade snö! Jag kollade upp mot fönstet där jag ser Marie och pappa stå. Dom bara skrattade och jag kollade på dom med en underligg blick. Vart är killarna? Helt plötligt får jag på mig en stor snöboll och jag skriker till. Jag kollar upp mot gatan där dom står innan dom börjar springa mot mig med varsin snöboll i handen.
-STOOOOP! skrek jag och alla stannade framför mig. Jag hoppade upp och bortade av mig lite snabbt. Jag böjde mig ner och gjorde en snöboll och kollade sedan på dom igen, där dom stod och kollade på mig.
-Okay, all against all. sa jag och log stolt.
Alla nickade och började sedan gå så tillslut stod vi i en ganska stor ring.
-One, two. jag stannade upp innan jag sa tre och kunde inte låta bli att skrattat när jag såg att alla hade intagit positioner.
-Three! skrek jag och alla började springa och kasta.

Vi höll på jättelänge och ingen verkade vilja sluta. Alla skrattade och hade kul och min one piece var genomblöt. Jag tog upp snö och gjorde den till en snöboll och skulle springa och snöpula Louis när jag och Zayn plöstligt krockar och jag ramlar över han.
-Oh my god, I'm sorry Alex! sa han och vi båda skrattade. Jag satte mig upp i snön och Zayn reste sig också upp. Vi båda log mott varann och jag fixade till min mössa som satt helt snett. Såklart skulle nån förstöra detta. Niall kommer springandes mot oss och kastar sig över både Zayn och mig och snart så låg även Louis, Liam och Harry över oss. Det gjorde lite ont i mitt knä och utan att tänka sig för lät jag till och dom kollade på mig, där dom låg över mig.
-My knee. sa jag och bet mig i läppen. Alla kastade sig av och Harry ställde sig framför mig och tog fram sin hand. Jag tog den och han drog mig upp och när jag var uppe släppte han den fort. Liam hjälpte Zayn upp. Vi började gå mot huset och jag ångrade att jag hade sagt så eftersom det vart som ett slut på det hela. Jag och Louis låtsas boxades på vägen men just när jag skulle slå han försvann han och jag kollade ner på han och börjar skratta så jag nästan kissar på mig. Han hade halkat just i det ögonblick jag skulle slå till han så jag slog luften istället. Han började också skratta jätte mycket och eftersom vi gick längst bak stod dom andra och kollade på oss som frågetäcken, eftersom dom inte sett vad som hände. När vi skulle förklara vad som hände, gick det inte så bra. Vi försökte prata medans vi skrattade och båda i munn på varann.
Efter ett tag började vi lugna ner oss och Louis ställde sig upp. Då gick det bättre att förklara vad som hänt och dom andra log bara lite, förutom Niall som han också dog av skratt. Sen innan vi skulle skiljas åt kramade jag alla.

Marie och pappa kom intresserade fram till mig och log.
-Haha vad? sa jag och skrattade. Jag kollade ner på mig one piece som var helt blöt och vägde ungefär ett ton.
Jag sprang upp till mitt rum och böt om till mjukisbyxor och en munktröja och satte på mig ett par raggsockor. Sedan gick jag till badrummet, som jag inte hade fixat än. Jag hängde upp min one piece med hjälp av en galje som jag hade tagit från min garderob. Sen gick jag tillbaks till mitt rum och satte på datorn. På måndag skulle jag börja skolan, och det är torsdag idag så jag har ledigt ett par dagar till. Jag gick sedan till badrummet igen för att packa upp mina saker som hörde till badrummet och efter en kvart var jag helt klar. Då gick jag tillbaks till mitt rum och loggade in på twitter. Både Harry och Louis hade skrivit att dom hade haft snöbollskrig och jag log åt det, jag hade verkligen haft snöbollskrig med one direction, killarna som jag kollade på varje dag på min vägg hade nu också kollat på mig och dom är även mina vänner, faktiskt mina ända vänner än så länge här i London. Det var några som ringde mig på skype så jag pratade lite med dom. Sen ringde Linnea mig så jag avslutade samtalet med dom andra och pratade sedan med henne. När jag sa att jag hade haft snöbollskrig med några ångrade jag sedan mig direkt. Som jag hade förstått så frågade hon mig vilka det var. Jag vart tyst och tänkte på det Liam sa. "Don't say it to anyone." Linnea frågade om jag var kvar, men jag var fortfarande tyst eftersom jag inte visste vad jag skulle säga, och efter att hon hade frågat ett par gånger avlutade hon sedan samtalet och jag satt kvar och tittade bara på datan. Vad hade jag gett mig in på egentligen?


-----------
Hoppas ni gillar det :) Kommentera!