.

Radion var på men vädligt tyst. Jag höjde och hörde att det var LMFAO-sexy and I know it. Jag höjde väldigt högt och sjöng med och det skakade i bilen av basen. Pappa skrattade bara åt mig där jag satt och sjöng och dansade i stolen. Han kollade en till gång mot mig, men lite för länge. För en sekund var det ljust och nån tutade, innan allt tog tvärsstopp och jag flög fram med ett stort ryck.



Alexandras perspektiv:
-Hör du mig? Kan du ge mig några tecken på att du hör mig?
Jag öppnade mina ögon sakta och började snyfta. Vad hände? Och vart är jag?
-Har du ont nånstans?
Jag kollade på personen framför mig. Allt var suddigt och jag greps av panik. Är jag död? Jag kände nånting mot min arm och kollade på den och försökte urskilja nånting. Men väldigt fort kände jag mig sömnigare och mina ögonlock föll sedan ihop.

Liams perspektiv:
-Come  on Lou!! ropade jag medans han körde fifa mot Harry. Det var jag och Louis i ett lag och Zayn, Niall och Harry i det andra.
-Yeah!! skrek vi båda när matchen var slut och Louis vann. Vi hoppade runt och dom andra bara skratta. Vi satte oss ner och jag tog speldosan och skulle börja spela mot Niall. En lätt match.
-Get ready to lose! sa jag till Niall och puttade han löst.
-In your dreams! skrattade Niall och puttade mig, fast lite hårdare än mig.
Det började knacka nån på dörren. Väldigt snabbt, typ stressande. Jag kollade på dom och dom såg lika förvirrade ut som mig. Jag hoppade upp från soffan och började halvspringa mot dörren med Zayn hack i häl. Jag öppnade dörren och där står Marie.
-Alexandra and Micke! fick hon fram och jag insåg att hon såg helt förstörd ut. Hon var vit som ett spöke med rödgråtande ögon. 
-W-what? sa jag och snart kom dom andra killarna. Hon gick in och stannade i hallen. 
-They were in a car accident. They are at the hospital now. Can someone drive me to the hospital?! hon tog handen för munnen och började gråta igen.
Alla kollade förtvivlat på varann.
-I can drive. sa jag bestämt.
-Lou, where is the car key? Niall, you can come with me. You other, stay here. I call you when I know something. Alla nickade och Louis sprang efter nycklarna och Zayn gav mig min jacka. Han gav även sin till Marie som inte hade nån och jag hjälpte henne att sätta på sig den.
Vi joggade ut till bilen och det snöade. Jag hoppade in vid förarsätet och Niall hjälpte Marie in. Stackars henne. Niall hoppade snabbt in och jag körde iväg i rasande fart.

När vi snart var där bad jag Niall att ringa Paul och berätta allt. Jag svängde in där det stod sjukhus på en skylt och stannade bilen utanför. Niall hoppade ut och hjälpte Marie ut och började snabbt gå mot ingången medans jag parkerade bilen.

Alexandras perspektiv:
Jag stirrade upp mot det vita taket. Jag hörde fotsteg komma mot mig men jag hade fast blicken på en svart liten prick i taket.
-Alexandra!
Jag vände blicken till vänster där fotstegen kom från. Niall. Han kom fram till min säng och kramade mig länge. Jag vände blicken mot taket igen, utan att röra nånting annat. Hela min hjärna var som ett stort, segt tuggumi. Jag började sjunga, väldigt tyst så jag kunde knappt höra det själv, det var mest mina läppar som rörde sig. The sun goes down. The stars come out. And all I count. Is here and now.

Nialls perspektiv:
Medans jag kramade om Alexandra så började hon sjunga väldigt tyst. Hon var som förstelnad och jag släppte greppet om henne och kollade på hennes såriga ansikte och sedan på hennes kropp som hade några nålar som ledde till olika slangar som ledde till maskiner. 
-Alexandra. Alex, what is it? Please, say something! jag vart orolig och kollade mig runt i rummet. Jag sprang ut från hennes rum och då ser jag Liam i korridoren. Jag vinkar till han och han börjar jogga.
-Where's Marie? frågade han mig lite anfått.
-She's with Micke.
-How are they? han riktade huvudet till Alexandra som låg och kollade upp mot taket och man såg bara att hennes läppar rörde sig lite.
-Excuse me. Are you relatives till Alexandra Vestin?
Vi kollade på sjuksköterskan som stod framför oss och nickade. En doktor hade gått in för att kolla på henne.
-You can't be here right now. You must go to the waiting room, over there. sa hon och pekade.
-Okay. sa Liam och drog med i tröjan att vi skulle gå. Vi började gå ditåt hon pekade och såg att hon stängde dörren till rummet hon var i. Vi gick förbi ett rum där det troligtvis stod en familj i och en doktor. Vi hörde doktorn säga i'm sorry, he didn't make it och alla började gråta. Liam och jag kollade på varann medans vi gick. Tänk om dom skulle säga det om Alex, och om Micke. Jag skakade på huvudet för att försöka få av mig tanken. Vi satte oss ner i soffan och sa inte så mycket. Liam tog en tidning som han läste och jag läste lite också av den. 
Jag kollade på Marie som kommer gående mot oss och sätter sig sedan brevid mig i soffan. Jag och Liam kollade på henne och Liam satte sig brevid henne på andra sidan. 
-How are they? fråga jag tyst men fick en det där skulle du inte ha sagt blicken av Liam. Marie kollade på mig. 
-Both going to have a surgery, tonight. Mike have a surgery now and Alex in an hour. harklade hon fram. Jag nickade och Marie vände blicken framåt igen. 

Alexandras perspektiv:
Jag kollade på spegeln framför mig som speglade av mig. Jag stod där, i sjukhuset, klockan kvart över tolv på natten med som en vit klänning över kroppen. Jag gick närmare spegeln och betrakade mig ansikte. En, två, tre stycken ärr. Jag kollade ner på min kropp och innanför min klädsel. Jag hade bara två ärr, ett på vänstar höften och ett på hägra vaden. Jag drog upp ärmen och såg att jag hade två ärr på höger armen och ett på vänster. Jag kollade upp mot spegeln igen. Hur kunde det bli såhär? Det var nån som knackade på dörren och jag kollade ditåt. En kvinnlig doktor som var ung kom in.
-Hi. How are you?
-I'm okay. stammade jag fram.
-You should sleep.
Jag nickade och och började gå mot sängen, doktorn också. Det gjorde lite ont i hela kroppen att gå men det gick helt okej. När jag lagt mig satte hon in två nålar till olika slangar i min arm som ledde till olika maskiner. 
-What happend? viskade jag fram och hon kollade på mig.  
-We can take that tomorrow. sa hon och log.
-No. No, no, no. It was my fault. Everything. How is my dad? Is he all right? jag kände att tårarna började rinna så jag tog min andra hand som jag och torkade bort dom.
Doktorn, som jag läste hette Sandy, tog min hand och log mot mig.
-It's all right. Now, you need to sleep. Wait here, I'm coming back very soon. hon släppte min hand och gick ut men kom snabbt tillbaka.
-I'm just gonna help you too sleep. sedan log hon och tog fram en spruta. Hon tog tag löst i min arm och satte in spetsen och började spruta in den genomskinliga vätskan. Snart blev allt suddigare och mörkare, innan den blev helt svart för mig.

Jag satte på mig Nialls one piece som jag hade fått av honom att ha på mig på hemvägen. Idag skulle jag åka hem från sjukhuset eftersom jag mådde bra. Men pappa var tvungen att stanna, iallafall tills imorgon. Han hade genomgått en större operation än mig med han mådde helt okej.
När jag var klar gick jag ut ur mitt rum där Louis och Harry står. Marie skulle vara kvar här hela tiden, men hon tyckte jag skulle vara hemma med killarna. Så jag ska sova hos dom inatt också. Harry kom fram till mig och kramade om mig, vilket jag behövde. Sen kramade jag om Louis innan jag tog upp min luva.
-Which number? frågade jag dom.
-Twenty-three. sa Louis och kollade på mig.
Jag nickade och kollade upp mot skyltarna som det stod nummer på. Lite längre bort läste jag tjugotre på ett rum och kollade på Harry och Louis innan jag började gå  mot rummet.
-We wait here! sa Harry.

Jag knackade försiktigt på dörren och den öppnades. Marie stod i dörröppningen och log mot mig. Vi hade redan setts idag. Hon fattade vad jag ville, så hon nickade och öppnade dörren och jag gick in. Och där, i sängen, låg pappa. Jag sprang fram till han och kramade om han och han gjorde detsamma. Jag kände en tår rinna ner för min kind när jag lutade mig tillbaka och satte mig på sängkanten.
-Jag är så ledsen. sa jag lågt och skakade på huvudet.
Pappa tog min hand och log.
-Nej, var inte det.
Marie satte sig brevid mig och tog en hand på min axel.
-Hur mår du? frågade pappa mig.
-Ska du fråga. Men jag mår, bra. Du då?
-Bra. Har du många ärr?
-Åtta sammanlagt. Det största är här. sa jag och tog av mig luvan då man såg det ganska tydligt. Det var som ett streck över högra tinningen som började vid pannan och som slutade vid örat.
-Men du är vacker ändå gumman.
Jag log och kom på att Louis och Harry stod och väntade. Vi sa hej då till varann innan jag gick ut och bort mot väntrummet där dom var.

Jag la mitt huvud mot Harry som satt brevid mig. Det var helt vitt av snön och det var ganska kallt.
-Are you tired? frågade han mig.
-Mm. svarde jag helt ärligt.
-Can I ask you something?
Jag nickade, vad var det han ville veta?
-In the ambulance, they said that you had kind of, shout out Helene. Who are that?
Jag svalde hårt och kände att tårarna var på väg.
-That. Is my real mum.
-Is she here? Did you thought you would see her at the hospital?
-No. sa jag och tog bort huvudet från hans axel och kollade på han.
-In heaven.


-----------
Långt kapitel haha :D Hoppas ni gillar det! Om jag får 5 kommentarer kommer nästa upp söndag! Kram