.

-Din pappa är jätte ledsen Alex. Men du måste förstå.
-Nej. sa jag och kollade upp mot min vägg. Idag kunde inte ens one direction posterna få mig att le.
-När är det? När flyttar ni?
Jag skakade på huvudet innan jag nästan viskade fram om en månad.


Alexandras perspektiv:
-Det är två veckor sedan jag fick veta att vi skulle flytta till London. Vi flyttar nästa Onsdag, alltså om 13 dagar. Jag måste lämna allt här, mitt liv. Att lämna mina kompisar, framförallt Linnea är jobbigt, och min pojkvän Kevin. Men jobbigast av allt är att pappa väljer sig jobb före mig. Man känner sig, förbannad liksom. Och oönskad. Pappa säger att vi ska flytta tillbaks om tre år igen, hit till Sverige. Men jag tror faktiskt inte att det blir så. Jag har sett huset på bilder, och det är stort och nybyggt, väldigt fint. Men det är ändå i London. Jag ska gå i en svensk skola också. Jag borde nog vara tacksam, men det kan jag inte, när jag måste lämna mitt liv här, för pappas jobb.
Jag kollade på personen framför mig och hon började prata om allt omkring det.

Jag öppnade dörren och kände en doft av mat. När jag hade tagit av mig skorna, gick jag in till köket där Marie stod och lagar mat. Spagetti i en kastrull, köttfärssås i en annan och nått wok liknande i den tredje kastrullen, som troligtvis var till mig eftersom jag är vegetarian. Vi hälsade på varann och hon sa att maten var klar om tjugo minuter. Pappa kom ner för trappan med en tidning i handen och vi hälsade lite lätt på varann innan jag började gå mot mitt rum. Jag hade fortfarande mina kryckor, ska gå med dom iallafall en vecka till.
Linnea och jag skulle ses klockan åtta ikväll och klockan var bara tre så jag ringde Kevin och frågade om vi kunde ses, och jag skulle hem till honom om en halvtimma. Marie ropade att maten var klar så jag började traska mig iväg mot bordet, och började lägga på mat på min tallrik. Pappa och Marie satt och pratade ganska mycket om flytten medans jag satt tyst och försökte förtränga den.
Efter att jag ätit upp tog jag min väska och satte på mig skorna och min jacka. Jag öppnade dörren och började gå men Marie erbjöd sig att köra mig, och det kan jag ju inte tacka nej till.
Som vanligt var det ganska tyst under bilturen. Hon frågade mig hur det hade gått med terapi samtalet idag och jag sa att det hade gått bra, som dom andra tre gångerna. Fast egentligen tyckte jag att det var väldigt tråkigt, men jag hade inget val än att gå på det.

Kevin satt framför mig i hans säng och spelade stolt upp refrängen på What makes you beautiful som han hade lärt sig på gitarr bara för min skull. Jag sjöng med mest på skoj och han sjöng också med på det han kunde. Sen tog jag gitarren och började spela More than this. Efter att han tjatat att jag skulle sjunga med så gjorde jag det. Jag kanske inte hade den bästa sångrösten, jag var heller inte kung på gitarr, men jag tyckte det var kul och så illa lät det inte. Jag hade ju trotsallt fått mvg i musik.
Resten av timmarna med Kevin flög förbi och när klockan var tjugo över sju kom jag på att min buss går om tio minuter. Jag skyndade mig att sätta mig mig sakerna och Kevin följde med mig ut till busshållplatsen. Innan jag gick på bussen sa Kevin nått som högg mig i hjärtat. Han sa vi två för allt och log sitt underbara leénde. Jag log bara tillbaks eftersom jag visste att det inte skulle bli så. Jag hoppade på bussen och gick och satte mig på en ledig plats och proppade i mina hörlurar och satte på Secrets av OneRepublic. Det fick mig inte att känna mig bättre, men jag älskade den låten.
Efter ett tag ropade dom upp gatan jag skulle gå av så jag tryckte på stopp knappen och hoppade av. Det hade blivit mörk och kallt ute så jag skynade mig till Linneas hus.
En timma senare satt vi i hennes säng, med våra one piecer på, med handen i en chips påse och grät till titanic. 

Dagarna hade gått snabbt, väldigt snabbt. Jag hade gått i skolan eftersom mitt knä var helt okej. Men det gjorde det bara ännu jobbigare, tanken att flytta från allt. Idag visste jag att det skulle bli många tårar. För idag, eller inatt kvart över tre åker planet mot London. Så jag behövde säga hejdå till alla idag. Jag gick upp ur sängen och gjorde mig iordning, idag ville jag göra mig lite extra fin. Jag plattade håret, drog några drag med mascaran, vattenfast såklart och satte på mig ett par jeans och en tröja med en kavaj över. Jag gjorde mig en macka och tog den i handen, nu var jag lite sen. 

Som jag trodde, så vart det väldigt svårt att säga hejdå, det vart många tårar och kramar. Efter skolan åkte jag först hem till Kevin och sa hejdå. Båda grät och sa att vi skulle förbli vänner för alltid, och att han var tvungen att hälsa på mig i London. Sen åkte jag hem till Linnea och det var bland det svåraste jag gjort i hela mitt liv. Vi bestämde att vi skulle höras av minst varannan dag och hon skulle hälsa på mig i London så ofta det gick och jag henne här i Sverige. Jag ville aldrig gå från henne och mitt huvudet kändes helt tomt, så pappa kom och hämtade mig i bilen. Jag grät ända tills jag gick och la mig klockan nio.
Imorgon är inte längre Stockholm min hemstad. London, det är det då.

----------
I nästa kapitel kommer hon till London, då blir det mer om det. Kommentera! :D

-Alexandra. Jag vet inte vart jag ska börja. sa pappa och kollade ganska oroligt omkring sig, som inte var likt han. -Börja från början! sa jag och skrattade men varken han eller Marie skrattade, dom log inte ens. -Men gud, vad har hänt egentligen? Har nån dött eller? sa jag och jag fick bara ett litet ruskande från pappa innan han började berätta.

Alexandras perspektiv:
Jag kastade mig i sängen. Det högg till i knät men jag brydde inte mig. Tårarna bara strömmade ner för mina kinder. Jag vet inte hur länge jag låg där, men det var länge. För när jag kollade upp var min kudde helt blöt av alla tårar, och då började jag gråta ännu mer. Varför, varför? Det var nån, troligtvis pappa, som stod utanför och knackade, men jag hade låst med nyckel inifrån. Efter ett tag slutande knackande och det ända som hördes var jag som snyfftade. Men sen knackade på dörren igen, men med en röst jag ville höra. Linnea.
-Alex, det är jag, Linnea. Kan jag komma in?
Jag reste mig sakta ur sängen, tog mig en snabb titt i spegeln och jag var helt röd i helat ansiktet och det såg ut som om jag hade röda linser. Jag låste upp sakta och puttade upp dörren och Linnea gick in. Jag stängde och låste dörren bakom henne och gick och satte mig i sängen igen. Hon satte sig också brevid mig och började krama mig. Det var det som jag behövde, annars skulle jag inte vara hel så länge till.
-Är det så illa? frågade Linnea tyst.
Jag nickade till svars. Efter ett tag, när vi hade suttit där helt tysta, och hon fortfarande höll om mig, började jag inse igen vad som hände.
-Hur mycket är klockan? min röst skars sig, och Linnea hoppade till att jag sa nått.
-Halv nio.
Jag harklade mig och snöt mig i min näsduk. Jag tänkte få det här snabbt överstökat.
-Pappa har fått ett jobb i London, igen med hans gamla företag.
Sen kom jag inte längre innan jag bröt ihop, igen.
-Och, och. Marie ska med, såklart. Och jag, men jag vill inte. Allt, kommer förändras. Tre jäkla år, sen ska vi flytta tillbaka till Sverige och allt kommer bli som vanligt, tror han. Han tar sitt förbannade jobb före mi-i-g.
Efter det fick jag inte fram ett till ord och efter ett tag somnade jag, i Linneas famn.

Solen lös rakt in på mina ögon och jag blundade igen. Jag låg i min säng som inte var uppbäddad och jag hade mjukiskläder på mig. Jag låg kvar ett tag och försökte få tillbaks det som hände igår. Och det var ingen dröm, eller rättare sagt en mardröm, utan det var verklighet. Jag hör hur fotsteg närmar sig min dörr och Linnea kommer in i mitt rum med en macka i handen. Hon kollar på mig och ler.
-Jag kan göra en macka till dig också, jag visste inte du var vaken.
Hon gick ut igen men kom snabbt tillbaka med en till macka som hon gav mig. Jag satte mig upp i sängen i sängen och började äta på min mackan.
-Din pappa är jätte ledsen Alex. Men du måste förstå.
-Nej. sa jag och kollade upp mot min vägg. Idag kunde inte ens one direction posterna få mig att le.
-När är det? När flyttar ni?
Jag skakade på huvudet innan jag nästan viskade fram om en månad.


----------
Kort kapitel men har inte haft tid. Men kommentera på så kommer ett långt kapitel nästa gång! Vad tror ni hon kommer göra? Kram

Jag svalde hårt. Sen hör jag en röst ropa mitt namn och snart stod nån framför mig. Jag försökte kolla på personerns ansikte, men nu snöade det mer så jag kunde inte se, för jag jag var tvungen att blinka hela tiden.
-Eh, vem är det? frågade jag och kände en smula panik i kroppen.


Personen framför mig började skratta och jag insåg snabbt att det var pappa och jag började skratta lika så.
När vi hade kommit in frös jag så jag gjorde varm choklad med små marshmallows i. Klockan var rätt mycket så jag gick in i badrummet för att göra mig iordning för att sova. När jag kom ut igen satt pappa framför tvn och kollade på fotboll. Åh vad jag saknade det! Jag satte mig brevid han och han kollade på mig.
-Vem är Kevin Henisson? frågade han mig och jag vart förvånad varför han frågade mig det.
-Varför undrar du? Och vart är Marie?
-Han smsade dig. sa han, fortfarande kollande på mig.
Jag suckade tungt, inte igen. Jag gav pappa en mördarblick. Att han alltid skulle lägga sig i! Han har som falkögon, ser allt jag gör, vilka jag umgås med, och om jag med nån han inte gillar, får jag inte träffa den mera.
Jag ryckte åt mig mobilen som var på bordet framför mig och mumlade surt att han var en klasskompis innan jag gick till mitt rum.  
-Marie är på jobbet men kommer snart hem. ropade han tyst innan jag stängde dörren, kanske lite onödigt hårt.
Jag kollade på smset och log för mig själv innan jag svarade. Kevin var rätt söt, och snäll. Vi hade gått i paralell klass i ungefär två år nu och jag tror jag börjar få känslor för han. Jag kollade upp mot taket där jag mötes av många blickar. Där hängde sju affischer på one direction. Jag började fantisera om dom och somna ganska snabbt. 

-Alex! Du måste vakna nu! Skynda dig klockan är halv nio! 
Jag öppnade ögonen och framför mig står Marie. 
-Vad är det?! sa jag ganska surt.
-Du ska ju vara på sjukhuset om en halv timma! Jag får köra dig dit men du måste skynda dig!
-Okej, okej. sa jag och började röra sakta mig uppåt. Jag slängde på mig min one piece och tog en banan i handen och vi gick ut till bilen och körde till sjukhuset.
Vi var tysta hela tiden. Det första vi sa var när vi satte oss på stolarna i väntrummet, eller, det var Marie som sa nått och jag nickade bara. Det hängde en tv nerför taket som visade nått tråkigt naturprogram men det var bättre än inget eftersom man inte fick ha mobiler. Ganska snart kom det ut en mullig, kort tant som ropade ut mitt namn. Hon sa att hon hette Lotta och visade mig sedan vägen till ett annat rum jag skulle till. Marie fick stanna kvar i väntrummet. När jag gick in i det vita ganska stora rummet fick jag sätta mig i en fotölj och vänta på att min doktor skulle komma. Det var en tyst musik i bakgrunden men det var knappt att man hörde den om man inte satt helt stilla. Efter ett tag, som kändes som en evighet, kom min doktor in. Han frågade mig massa saker om knät och kände på det och skrev ner allt jag sa. 
-Jadu Alexandra. Ditt knä verkar läka fint. Så du kommer nu få en annan ställning runt det, inte lika stor, men du ska fortfarande gå på kryckor.
-Har du några andra frågor? sa doktorn.
-Ja, när får jag börja spela fotboll igen?
Då började han skratta men blev ganska allvarlig snabbt sen igen.
-Du får nog räkna med minst tre månader.
-Va?! Tre månader? Varför? Det läker ju fint sa du ju?!
Sen drog han en hel lektion om hur knät fungerade och varför det tog så lång tid.

Louis perspektiv:
Nu var det mycket mer fans när vi skulle åka hem än hit till sverige. Men ingen visste ju att vi var här så det var ju inte så konstigt. Paul fick jobba ordentligt med fansen med hjälp av polisen. Jag försökte ta kort med dom och skriva autografer så mycket som jag kunde och hann. Sen när vi skulle checka in och sånt var det som en spärr, så då fick bara dom som skulle åka vara där. Så vi sa hej då till dom och gick sedan iväg. Liam skrev på twitter att vi hade haft det jätte bra i sverige, för det hade vi.
-How is it with Alexandra? frågade jag Harry när vi hade satt oss i flygstolarna.
-Good, she has met a doctor today, and the knee was good, but she can't play fotball in more than three months, so she isn't so happy over that. Harry log och sedan började dom prata i högtalarna.

Alexandras perspektiv:
Jag låg i soffan hemma och kollade på den senaste Harry Potter filmen. Den var rätt bra faktiskt. Det ringede på dörren och jag ställde mig upp och gick och öppnade. Det var Linnea. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Hon sträckte fram några böcker och block till mig och jag tog dom.
-Det ska vara klart tills på tisdag, och du kommer ju på måndag så det är bäst för dig att göra dom, det är ju tyska och Ann gillar ju inte när man inte gjort läxorna i tid. sa hon och log lite och jag log tillbaks.
-Tack, så mycket. Vilken dag är det idag föresten? sa jag.
-Torsdag. Hur mår du annars då?
-Helt okej.
-Jag såg att du hade skrivit på twitter.
Jag nickade till svars.
-Du, Linnea. Kom igen, vi ska inte bråka. Det var fel av mig att inte säga nått om dom. Men jag fick inte, liksom säga att Harry och jag hade smsat. Om du vill höra hela historian kan du komma in. sa jag och log mot henne. Hon gick fram till mig och kramade mig men jag kunde ju inte kramas tillbaks men jag log stort. Hon tog mina böcker och hjälpte mig bära in dom till vardagsrummet och jag började berätta allt, från London, olyckan och om pizzerian och smsen.
Sen pratade vi lite allmänt och hon sa att Kevin hade frågat henne när jag skulle komma till skolan igen. Jag sken som en sol då, utan att egentligen veta det.
-Jag tror nån är kääääär. sa Linnea och flinade. Jag kastade en kudde på henne och sa nej samtidigt.
Vi tog lite kort, spelade wii och snackade. Jag hade också fått ett sms från Kevin som frågade om vi kunde vara nån dag efter skolan. Självklart kunde vi det. Fick också ett från Harry som skrev att dom hade åkt från sverige och precis landat i england. Jag vart lite besviken och Linnea också. Men vi satte på en komedi film och skrattade igen. Hon och jag, då är allt bra.
Efter ett tag kom Marie hem, men då var jag och Linnea redan inne på mitt rum och satt vid datan. Tätt inpå kom pappa hem som kom stormande in på mitt rum, utan att knacka. Jag stängde snabbt av musiken som vi lyssnade på.
-Vad är det? sa jag och kollade konstigt på han.
-Hej Linnea! sa han och log mot henne. Hon hälsade tillbaks innan han forsatte:
-Vi måste prata Alex.
Jag nickade och började resa på mig.
-Och jag tror det är bäst att Linnea går hem.
Linnea och jag kollade konstigt på varann. Efter mycket om och men fick hon endå gå hem och pappa, jag och Marie satt i soffan, dom på en sida och jag på en annan.
-Alexandra. Jag vet inte vart jag ska börja. sa pappa och kollade ganska oroligt omkring sig, som inte var likt han.
-Börja från början! sa jag och skrattade men varken han eller Marie skrattade, dom log inte ens.
-Men gud, vad har hänt egentligen? Har nån dött eller? sa jag och jag fick bara ett litet ruskande från pappa innan han började berätta.


----------
Nu har ni fått långa kapitel senaste tiden. Tycker ni det är bra? Eller ska jag korta av dom lite? Iallafall, läs och njut :D 5 kommentarer för nästa kapitel!

Jag satte mig vid ett bord och Linnea kom efter med min pizza eftersom det var lite svårt att bära en pizza med händer när man hade kryckor. -Ey! Alexandra! ropade en röst bakom mig och jag vände mig om och möttes av ett par bekanta ögon och ett stort leénde.

Alexandras perspektiv:
Jag fick inte fram ett ord. Jag flämtade till och kollade bort mot Linnea som kommer visslande med två pizzor i varsin hand. Jag tar tillbaks blicken. Men nu kollade alla på mig. Bara på mig. Jag försökte säga nått, men fick inte fram ett enda ord. Linnea hade inte märkt nått, så hon ställer ner pizzorna på bordet och hon visslade lite tyst. Hon kollade på mig och slutade vissla. Hon kollade framför mig eftersom det var där jag kollade. Jag kollade på henne, och hon såg så rolig ut när hon stod där, med uppspärrade ögon och öppen mun. Jag skrattade lite och kom sedan på att det var en enorm tystnad. Jag harklade mig lite, och gjorde en liten suck.
-Hello. sa jag och skakade lite på huvudet.
-You live! sa Louis och skrattade.
Jag nickade samtidigt som jag också skrattade. Jag kollade på Linnea, som kollade på mig. Men inte med en så glad blick. Ne, hon såg nästan arg ut.
-Hur kunde du?! sa hon och blev lite tårögd.
Men va? Vad hade jag gjort för fel?
-V-va? flämtade jag ut. Varför var hon arg på mig?
-Så du känner One Direction, och din allra bästa vän, som du känt i flera år, vet inte ens om det?!
-Men du fattar inte! var det enda jag fick ur mig. Linnea skakade på huvudet och gick med snabba steg mot dörren och gick ut. Jag blundade i några sekunder. Det här händer inte, det här händer inte. Jag bet mig i läppen. Jag kollade mot killarna som satt och kollade på mig. Jag reste mig och tog mina kryckor. Jag försökte skynda mig så mycket som möjligt. Jag öppnade dörren och började gå mot höger, eftersom Linnea gick ditåt.
-Linnea! ropade jag eftersom jag såg henne gå därframme. Men hon ignorera mig bara och fortsatte gå. Jag började gå men efter att jag gått ungefär 3 meter från dörren, känner jag hur marken försvinner under mina kryckor och jag ramlar. Jag får en smäll mot huvudet och skriker till, mest för att det gjorde ont i knät. I fönstet ovanför mig ser jag hur Harry reser sig, med föld av Louis, som halv springer ut ur pizzerian.
-Alex! Are you ok?
Jag kände lite på knät och på mitt huvud. Nu hade Harry och Louis kommit fram till mig och båda satte sig på huk och kollade på mig.
-I'm ok, I think. sa jag och svalde. Både Harry och Louis suckade av lättnad.
-You are a really unlucky girl dude! sa Louis och skrattade.
-Oh yeah. sa jag och skrattade.
-It's snowing! sa Harry och ställde sig upp. Jag kollade upp mot himmelen och fick blinka när snöflingorna träffade mina ögonfransar. Jag reste mig, lite för snabbt upp, för det allt snurrade till och jag höll på att ramla igen, men som tur var, så var Louis där och tog emot mig.
-Thank you. sa jag och log. Jag borstade av mig på jackan och på mina byxor lite snabbt och kollade sedan på marken. Det var is. Så det förklarar ju varför jag ramlade.
-Isn't it a little early to start snowing already? It's just in the middle of november? sa jag och båda kollade på mig och skrattade sedan, men jag fattade inte varför.
-How hard did you hit your head? It's third december today! sa Harry.
-Öhm. Huh, opps. Jag skrattade och snart stod vi alla tre och skrattade och de var två personer som gick förbi och kollade konstigt på oss. Min mage kurrade till, och dom hörde det, så dom frågade om jag skulle gå in och äta med pizza med dom istället. Jag kollade på vägen som hon gick på förut. Sedan mot gatan, som hade ett litet snätäcke på sig. Jag vände mig om och Harry stod i dörröpnningen. Jag började gå mot han och gick sakta och säkert sedan upp för trappan. Louis hade redan ställt min pizza vid deras bord och jag log när dom alla i kör sa hej till mig. Det här kommer nog inte bli så tråkigt, tänkte jag.

Zayns perspektiv:
Vi alla hade verkligen en rolig tid, Alex var väldigt lättsam och inte så blyg heller. Vi skrattade mycket och det hade blvit mörkt ute. Min mobil pep till och alla kollar på mig. Jag tar upp den och ser att det är ett sms från Paul.
Louis busvisslar och frågar om det var från Amanda.
-Amanda? sa Alex och såg ut som ett frågetäcken. Are you dating someone? sa hon och hånlog lite.
-Not like, seriously. sa jag och kollade sedan ner på mobilen för att läsa smset.
-It's from Paul. sa jag och skulle fortsätta men Louis hann säga ett aww och en ledsen min, och sa att han led med mig för att det inte var Amanda. Jag skrattade bara åt det och även de andra.
-He says we must go back to the hotel, the police get there in half an hour. sa jag.
Alex började fnittra lite.
-Police? So, we are so crazy so when you guys are gonna meet us, the police need to come? sa Alex. Jag reagerade på att hon sa 'när vi'. Är hon alltså ett fan? Niall svarde ett ja och vi började resa på oss och tog oss våra jackor.
-How are you coming home? frågade Liam Alex.
-I go! sa hon och log.
-No, we can drive you home! Where do you live? sa Harry.
Hon sa nån gata som vi inte visste vart den låg, men när hon förklarade fattade vi, alla förutom Niall. Det var ganska nära vårt hotell så det var inga problem. 

Alexandras perspektiv:
Det vart ganska trångt i bilen, men det gjorde mig ingenting. Det hade varit en perfekt kväll, en som jag sent kommer glömma. Louis körde, Liam satt brevid han, och där bak satt jag, Harry, Niall och sen Zayn. Dom började spela musik och alla sjöng med. Den vägen, mellan pizzerian och mitt hus hade aldrig varit kortare. Jag sa hejdå till killarna, fick en snabb kram av alla förutom Liam och Louis som satt där framme.
-It was really nice to meet you! sa jag och log stort.
-You too! sa Niall och alla instämde. Jag skrattade lite och vände mig om och började gå och jag hörde hur bildörren slås igen och bilen körs iväg. Jag vänder mig om och ser den åka iväg. När jag stod utanför dörren kom jag på en sak. Vart är mina nycklar? Jag kände i alla fickor men kände dom inte. Sen kom jag på, att jag hade alla saker hos Linnea. Jag suckade högt och gled ner för dörren. Men mobilen hade jag med mig iallafall, jag ringde pappa som var på möte just nu men kom hem om ungefär tjugo minuter. Han frågade varför jag inte kunde gå till Linnea, men jag ljög och sa att hon var tvungen att träffa sin mormor. Jag öppnade sedan internet och gick in på en nyhets blogg om 1d på svenska. Jag fick en chock när jag såg en bild som var uppe. Sen stod det: "detta är en bild från ikväll, när 1d åt på en pizzeria. Men vem är tjejen som sitter brevid Zayn? Kan det vara en svensk tjej? :o"
Jag lutade mig mot den kalla dörren med huvudet.  Vad kommer hända nu? Jag kollade på bilden igen. Jag insåg att det var faktiskt jag, som satt och åt pizza med 1d. Jag log stort, kunde inte hjälpa det. Det vibrera i min mobil och jag tar upp den. Jag hade fått två sms. Ett från, Linnea? Hon skrev bara "hur kunde du?" men jag orkade inte svara på det. Sen var det ett från Harry. Det smset hade jag inte förberett mig på. Han skrev: "many girls have asked who you are, have you seen any pictures or anything on us?" Skulle jag ljuga eller skriva som det var? Sanningen är alltid bäst, så jag kopierade bilden från internet och skickade den till Harry. Jag svalde hårt. Sen hör jag en röst ropa mitt namn och snart stod nån framför mig. Jag försökte kolla på personerns ansikte, men nu snöade det mer så jag kunde inte se, för jag jag var tvungen att blinka hela tiden.
-Eh, vem är det? frågade jag och kände en smula panik i kroppen.

---------
Hoppas ni gillar det :)

Jag kände lite på mitt knä som jag hade nån ännu större ställning runt nu när jag sover. Jag suckade lite. Jag skulle inte gå till skolan imorgon, vilket var skönt. Jag tog upp min mobil och började lyssna på musik. Men efter ett tag orkade jag inte mer och somna sedan med hörlurarna i öronen, som spelade You don't know you're beautiful, ohoh, that what makes you beautiful sist innan jag somnade helt.


Alexandras perspektiv:
Jag låg i min säng och stirrade upp i taket. Jag hörde att pappa gick utanför mitt rum ibland när han pratade med nån. Men han borde vara och jobba, han har nämnt mitt namn flera gånger och han pratade på engelska, så det var nått speciellt. Jag försökte urskilja meningar, men det gick väl sådär. Dom meningar jag hörde var "So, how are you?" "Oh, that was nice!" You know my daughter, Alexandra?" Sen hade jag hört enstaka ord bara. Jag hoppade till lite när det plöstligt knackade på dörren.
-Alex, är du vaken? sa pappa och stack in huvudet.
-Japp.
-Jag drar till jobbet nu, klockan är halv 11. Det finns rester kvar i kylen. sa han och log lite.
Jag nickade till svar och han stängde dörren. Jag hörde hur ytterdörren öppnades och stängdes igen. Jag suckade och började sedan försöka röra lite på mig, som gick sådär. Jag reste mig sakta och plågande upp ur sängen, tog mina kryckor och gick sedan ut till köket. Jag öppnade kylskåpet och kollade om vi hade nått gott till frukost. Det slutade med att det vart Billys panpizza i mikron.

Nialls perspektiv:
Jag och grabbarna låg och kollade lite på tv i våran lägenhet. Vi kollade på family guy och pratade lite. Sen ringde Harrys mobil och jag hann se på displayen att det var Anne. Jag koncentrera mig inte så mycket på vad han sa, utan tog upp min mobil och gick in på twitter och twittra moooooorning everyone! :)xx. På en gång fick jag massvis med nya meddelande och efter ett tag trendade mooooooorning niall.
-You wanna know something cool? sa Harry och log mot mig och stoppade ner mobilen i fickan igen.
Zayn var på toan och Liam, Louis och Zayn gjorde frukost.
-Yeah sure. svarde jag
-You know that girl, we helped? Alexandra you know?
Jag nickade som svar och han fortsatte.
-I told you I thought I knew her. Now I know, I did. I know who she are!
-Wow, thats great! But, who is she then? sa jag och skrattade lite.
-She is a childhood friend! And we was best friends. But then she moved to London and we never heard anything of each other after that!
-But what is she doing in Sweden? sa jag och gjorde en frågande grimas.
-Eh, I don't know really, I think she lives here.
Jag sa att jag tyckte det var kul, innan jag gick mot badrummet då jag hörde att Zayn hade gått därifrån. 
-And I get her phone number! hörde jag Harry ropa från vardagsrummet.
Jag fnissade lite bara innan jag gick in i badrummet.

Alexandras perspektiv:
"Hey, its harry! :Dx" Jag läste det om och om igen. Vem Harry? Kan det vara...? Ne, varför då? Jag svarade who? :)x fick ett snabbt svar. "Haha harry styles. haha omg i didn't know it was you alex! :Dx" Oj. Jag hade Harry Styles nummer. Nu fick jag göra den där övningen när man ska andas genom munnen-vänta-andas ut genom näsan-vänta flera gånger för att verkligen försöka hålla mig lugn. Gick väl helt okej ändå, vart bara ett långt skrik och ett litet damputbrott fast jag inte kunde röra mig, där jag satt i soffan med benet uppe. "heeeey! :D haha no either I. I look on a picture, on you and me i Holmes Chapel! :')x" skrev jag och skickade sedan iväg det. Jag gick tillbaka till mitt rum och satte på mig min nya one piece som jag fick när jag kom hem, den andra fick vi kasta. Det tog ungefär 10 min, och mycket krångel. När jag gick tillbaka hade jag fått ett sms, från Harry. Han frågade om jag kunde skicka den, så jag tog fram albumet, tog kort med mobilen på kortet och skickade. Jag fick ett "aww so cute we are!" och jag log för mig själv. Jag frågade vad dom skulle göra idag. Men han svarde inte, så jag satte i en film, twilight. Efter ungefär halva filmen kollade jag mobilen och insåg att Harry hade skickat ett meddelande till mig för ungefär 1 timma sen. Men han ville inte berätta vad dom skulle göra idag, men dom skulle iallafall ut på stan idag. Jag svarde "haha okay mysterious boy" och fortsatte kolla sedan på filmen.
Efter ett tag kom Marie hem, men hon skulle åka och handla mat och frågade om jag skulle med, hon tyckte det var bra och jag fick lite luft. Fast jag protesterade, gav jag upp efter ett tag och efter ungefär en halvtimme var jag i mataffären. Det durrade till i min ficka, och jag hade förhoppningar på att det var Harry som skrev, men det var Linnea. Jag hade helt glömt bort henne! Det hade ju hänt så mycket på sistonde. Hon visste att jag var på sjukhuset och hon kom och hälsade på, men inget efter det. Jag valde att ringa henne och vi betämde att vi skulle träffas hemma hos henne om en timma. Men denna gång, skulle Marie få skjusa mig dit.

Vi hade snackat i mer än en timma och det började mörkna ute. Klockan närmade sig 5 och både Linnea och jag började känna oss hungriga. Så vi bestämmde oss för att gå till pizzerian, fast jag redan hade ätit pizza idag. Vägen var inte så lång dit så vi gick dit.
-Nemen är det inte mina flickor som kommer?! sa pizzabageran högt med sin utlänska dialekt och skrattade.
Vi skrattade och sedan frågade han vad som hänt med mitt knä. Jag sa bara att det var en olycka, orkade inte berätta allt. När vi hade fått våra pizzor skulle vi sätta oss vid ett bord, på den ganska så folktomma pizzerian. Jag satte mig vid ett bord och Linnea kom efter med min pizza eftersom det var lite svårt att bära en pizza med händer när man hade kryckor.
-Ey! Alexandra! ropade en röst bakom mig och jag vände mig om och möttes av ett par bekanta ögon och ett stort leénde.

----------
Del 8! :D vem tror ni hon träffar? Kommentera mycket, har du nått jag kan förbättra? Berätta gärna då! Men det är också så att mer kommentarer=snabbare inlägg. Kram

Vi båda skrattade tillsammans när hon började köra iväg. Jag satte på radion, dom spelade Bruno Mars-it will rain, jag sjöng med lite.
-Men du, Alex. Jag har ju aldrig träffat han, i verkligheten. Och jag tyckte jag kände igen han, fick en sån känsla liksom.
Jag kollade på han förvånat. Vad menar han?

Alexandras perspektiv:
-Men pappa! Berätta! Jag kollade på han med en orolig och förvånande blick.
-När vi kommer hem, sa han, fortfarande med blicken mot vägen.
-Men... sen hann jag inte längre innan pappa gav mig en såndär mördarblick.
Jag var tyst, eftersom jag visst att det inte var nått att diskutera nu. Jag kollade ut mot gatan genom det blöta fönstret. Det var en tystnad i bilen, förutom det smattrande regnet och lite musik ur våran radio. Jag kollade på klockan ganska ofta, som gick väldigt sakta.

Marie kom ut springande från dörren. Oh great, tänkte jag när jag försiktigt klev ur bilen.
-Åh, lilla Alex, hur mår du? sa hon medans hon kramade om mig. Jag varken kunde, eller ville, krama tillbaks.
-Jag mår bra. sa jag lite irreterat, hur många gånger ska jag behöva säga det?
Hon log mot mig innan hon började gå mot dörren. Jag kollade tröttsamt mot pappa som kollade tillbaks mot mig och log lite.

-Här. pappa stod framför mig i soffan och i handen höll han ett gult album. Jag kollade på det, sedan på han, och sedan på albumet igen innan jag tog det.
-V-va? jag kollade på pappa, och han nickade lite och gick och satte sig brevid mig.
-Öppna första sidan. sa han och svalde en gång.
-Är det, hemligheten?
Han nickade en gång till svar.
Jag öppnade sidan. Och läste. Jag stelnade lite till och fick tänka om flera gånger. Var det sant? Men hur? Och varför?
Pappa harklade sig lite.
-Jaa... sa han och suckade.
-Holmes Chapel? sa jag och kollade på han. Har vi bott där pappa?
-Eh, ja. Bläddra lite igenom, så förstår du.
Jag bläddrade igen och granskade bilderna noga. Några var på mamma och mig, då fick jag den där klumpen i magen och böt snabbt sida. Men det var ju också några på pappa, men sen på en annan, en kille i min ålder, fast när vi var små. Det var ett kort på bara han och jag. Jag kollade på det extra länge och noga. Pappa tog fram sitt finger och pekade på han killen.
-Det där, det är Harry. Harry Styles.
Mitt hjärta slutade pumpa ett tag.
-Vaaaa?! Men varför har du inte sagt nått?! Och varför sa du inte det direkt?
-Alexandra, lugna dig. sa pappa med en lugn röst. Hur kunde han vara lugn just nu?!

01:35. Jag vände lite på mig. Jag kollade på klockan igen. Fortfarande 01:35. Fuck. Jag suckade. Det hade hänt mycket på senaste tiden. Det visade sig att vi hade bott i Holmes Chapel, och som bästa vän hade jag självaste Harry Styles. Innan vi flyttade till London, som jag tydligen hade gjort när jag var 3 år, bodde vi i Holmes Chapel, fast jag trodde vi hade bott i London hela tiden. Åh, orkar inte mitt liv. Jag kollade på klockan igen. 01:36. Jag kände lite på mitt knä som jag hade nån ännu större ställning runt nu när jag sover. Jag suckade lite. Jag skulle inte gå till skolan imorgon, vilket var skönt. Jag tog upp min mobil och började lyssna på musik. Men efter ett tag orkade jag inte mer och somna sedan med hörlurarna i öronen, som spelade You don't know you're beautiful, ohoh, that what makes you beautiful sist innan jag somnade helt.

----------
Snaaaaaabbt kapitel som jag gjorde. Hehe men snart kommer det ett annat! ;)

Först blev jag rädd. Han tänker ta mig igen! Men sen sa han hej och pappa nickade mot han och hälsade. Så han måste alltså känna han. Sen ställde han sig framför mig. Jag såg bakom han att nån hoppade ut ur bilen och började gå mot oss.
-Pappa vilka är det? sa jag och kollade frågande på honom.



Harrys perspektiv:
Jag hoppade ur bilen. Det var bara Paul och jag som åkte, dom andra var kvar hemma och kollade på tv. Och varför jag inte var hemma, var för jag hade fått en konstig känsla när jag såg henne. Jag kände igen hennes ansikte. Men dom andra hade ju aldrig sett henne, så hon var troligtvis inte ett fan.
-Hey, my name is Harry. sa jag och tog fram handen åt pappan som sedan hälsade tillbaks och sedan tjejen.
-Alexandra. sa hon, ganska tyst.
Paul och hennes pappa stod och pratade lite, men Alexandra och jag var tysta. Jag granskade henne lite i smyg. Jo, jag kände igen henne. Hennes ögonen, hennes perfekta tänder, ansiktformen, ja det var som jag hade verkligen träffat henne. Hon stod och kollade ut mot gatan och bet sig lite i läppen. Sen vände hon blicken mot mig. Hon lyfte upp ena ögonbrynet. Jag kom på mig själv att jag stod och stirrade på henne så jag skrattade lite lätt och kollade bort.
-I know how you are. sa hon och kollade på mig och log.
Men vänta, visste hon vem jag var? Ska jag säga detsamma? Ne, det kan jag väl inte..
-Eh. Are you a fan? sa jag och kollade på henne.
-Yeah. sa hon och log lite större nu. Hon var faktiskt rätt snygg, när jag tänkte efter. Men hon kände bara igen mig genom mitt namn. Genom Harry Styles från One Direction. Så jag kanske hade träffat henne genom det.
-Have I met you before? sa jag
-Yes, with Bring 1D To Me, I met you there.
Åh, så dum jag har varit, hon var ju bara ett helt vanligt fan, som jag såg troligtvis henne där. Eller nej, vem försöker jag övertala? Jag hade träffat henne förrut, jag var helt säker på det.

Alexandras perspektiv:
Herregud. Jag stod här och pratade med Harry Styles. Jag hade lust att kasta mig runt hans nacke och skrikit. Men det gick ju inte så bra just nu. Han stod och granskade mig ganska mycket, vilket kändes lite lustigt. Jag försökte att inte ta ögonkontakt med han, för då är det svårt att slita sig.
-So, kids. sa pappa och kollade på mig och Harry. Åh vad pinsam han ska vara! Jag kollade ner i marken som var blöt och hörde Harry flina lite.
-We are going home now. sa pappa och Paul nickade instämmande.
Både Harry och jag nickade lite och Paul började gå mot bilen efter att ha sagt hejdå till pappa. Pappa började gå mot våran bil, som stod ganska nära.
-So. Hope you gets well soon. sa Harry och log det där léendet som ingen kan motstå.
-Thanks. sa jag och log stort.
-What you aftername? sa han.
-Vestin. Alexandra Vestin. sa jag och skulle precis börja vände mig om och skulle gå till pappa när Harry tar tag i min arm och drar mig intill han och kramar mig. Det var den bästa kramen i hela världen. Men tyvärr kunde jag ju inte krama tillbaks. Jag drar in hans doft. Han luktar den där parfymen som det stod på nån sida, så jag och min kompis gick då till en parfym affär och luktade på den, haha. Han släppte taget och log. Jag log tillbaks och mitt hjärta smälte som smör vid solen.
-Nice to meet you. sa han och vände sig om och gick sedan till bilen. Jag stod där, i regnet, med kryckor som en staty. Jag hann inte ens säga hejdå till han ordentligt. Jag såg hans bil åka iväg tills jag inte såg den mer. Det var en bil som tutade och jag kollade bak och såg att det var pappa. Jag började gå mot bilen, hoppade in och satte mig, väldigt sakta och mycket möda, och suckade sedan.
-Jag tror att det är nån som är käääär. sa pappa och log lite ironiskt mot mig.
-Pappa, klart jag är! sa jag och skrattade.
-Jo tack, jag vet. Vi får höra om dom varje dag!
Vi båda skrattade tillsammans när hon började köra iväg. Jag satte på radion, dom spelade Bruno Mars-it will rain, jag sjöng med lite.
-Men du, Alex. Jag har ju aldrig träffat han, i verkligheten. Och jag tyckte jag kände igen han, fick en sån känsla liksom.
Jag kollade på han förvånat. Vad menar han?

----------
Besöksrekord idag! Tack så mycket. Men alltså, nu ska det vara 5 kommentarer, för nästa kapitel!
Jag ska tävla tors-sön, så har alltså just nu mycket plugg+att jag måste packa. Så alltså, kommer uppdateringen inte vara så bra, tyvärr.

Så dom skulle ringa imorgon, både polisen och från sjukhuset. Sen åkte polisen och ambulansen och där stod jag. I stockholm med en blogpöl framför mig. Jag kollade ner på mina händer som var helt täckta med blod. Jag insåg just vad som hade hänt. Allt gick så snabbt. Jag flämtade till och gick sedan mot bilen med tunga steg. Satte mig bakom ratten och började köra mot hilton hotel.



Alexandras perspektiv:
Jag kollade frågande på den vit klädda mannen som stod och skrev nått på ett papper framför mig. Han la sedan den vid mitt bord som var brevid sängen som jag låg i.
-Så, Alexandra, hur mår du?
Han tog upp en liten ficklampa och lös med den i mina ögon. Det hade vart svårt nog att ens öppna dom, dom kändes som bly men efter ett tag hade jag fått upp dom, med mycket möda, och kunde också då inse efter ett tag att jag var på ett sjukhus. Hur, när och varför hade jag ingen aning om.
Läkaren, som jag läste hette Lars på hans namnskylt, sa att jag borde vila, och att han kommer sen. Jag kollade bara på han eftersom jag inte riktigt kunde göra nått annat. Jag kollade mig lite runt och såg att det stod en bukett rosor på bordet. Det var en lapp i men jag kunde inte se vad det stod på den. När jag hade stirrat på blommorna ett tag, vart ögonlocken tyngre och tyngre och tillslut slöt som sig helt.

Harrys perspektiv:
-Are you sure? sa jag och kollade på Paul.
-Yes, I look at my phone all the time, and they haven't call yet.
Jag gick tillbaka till dom andra som satt och kollade på tv. Det var fotboll, dom andra satt jätte koncentrerat och kollade men i tankarna hade jag bara tjejen i huvudet. Jag såg henne inte så länge, eller så mycket. Men det var nått med henne jag kände igen. Hon var kanske ett fan?
-Hey guys, I think I have seen the girl before, haven't you? sa jag
Efter ett tag kollade dom på mig, som ett frågetäcken.
-Ehh, no. sa Niall och kollade sedan på matchen igen. Det gjorde dom andra med förutom Louis. Han kollade på mig och sa sen:
-Harry. She will be fine. So drop it, right now. You can't do anything. sa han och även han vände sedan blicken mot tvn.
*Ring* *Ring* *Ring*
Jag hoppade upp för soffan, lite för fort för jag välte popcornskålen framför mig. Jag hörde dom säga nått men jag brydde mig inte. Jag sprang fram till Paul som stod med den ringande mobilen i handen. Jag kollade på den och nickade. Paul tryckte på svara och tog den mot örat. Han hälsade och gick sedan iväg lite. Jag kollde på han när han gick fram och tillbaka medans han pratade. Han såg allvarlig ut i början medan sprack sedan upp i ett leénde och jag suckade av lättnad.

Alexandras perspektiv:
Jag log mot pappa när jag reste mig från sängen, sakta. Jag gjorde ett litet plågat ansikte när jag satte ner det högra benet. Jag hade en stor grej över knät, eftersom dom hade opererat det. Nu hade det  
gått några timmar sen dom gjorde det, och klockan var 10 på kvällen. Det var mörkt ute när jag kollade ut genom fönstret. Ungefär såhär dags var det igår, som det hände. Överfallet. Blod. Skräck. Jag rös till när jag började tänka på det. Pappa såg det och gick fram till mig. Vi stod och kramades ett tag sen började jag gå, på kryckor, väldigt sakta mot hissen.
När jag hade gått ut kände jag hur kallt det var och det regnade. Pappa tog mig runt axeln, och började gå, men stannade när det hoppade ut en man ur en svart bil. Först blev jag rädd. Han tänker ta mig igen! Men sen sa han hej och pappa nickade mot han och hälsade. Så han måste alltså känna han. Sen ställde han sig framför mig. Jag såg bakom han att nån hoppade ut ur bilen och började gå mot oss.
-Pappa vilka är det? sa jag och kollade frågande på honom.

----------
Efterlängtat? :D