.

-Alexandra. Jag vet inte vart jag ska börja. sa pappa och kollade ganska oroligt omkring sig, som inte var likt han. -Börja från början! sa jag och skrattade men varken han eller Marie skrattade, dom log inte ens. -Men gud, vad har hänt egentligen? Har nån dött eller? sa jag och jag fick bara ett litet ruskande från pappa innan han började berätta.

Alexandras perspektiv:
Jag kastade mig i sängen. Det högg till i knät men jag brydde inte mig. Tårarna bara strömmade ner för mina kinder. Jag vet inte hur länge jag låg där, men det var länge. För när jag kollade upp var min kudde helt blöt av alla tårar, och då började jag gråta ännu mer. Varför, varför? Det var nån, troligtvis pappa, som stod utanför och knackade, men jag hade låst med nyckel inifrån. Efter ett tag slutande knackande och det ända som hördes var jag som snyfftade. Men sen knackade på dörren igen, men med en röst jag ville höra. Linnea.
-Alex, det är jag, Linnea. Kan jag komma in?
Jag reste mig sakta ur sängen, tog mig en snabb titt i spegeln och jag var helt röd i helat ansiktet och det såg ut som om jag hade röda linser. Jag låste upp sakta och puttade upp dörren och Linnea gick in. Jag stängde och låste dörren bakom henne och gick och satte mig i sängen igen. Hon satte sig också brevid mig och började krama mig. Det var det som jag behövde, annars skulle jag inte vara hel så länge till.
-Är det så illa? frågade Linnea tyst.
Jag nickade till svars. Efter ett tag, när vi hade suttit där helt tysta, och hon fortfarande höll om mig, började jag inse igen vad som hände.
-Hur mycket är klockan? min röst skars sig, och Linnea hoppade till att jag sa nått.
-Halv nio.
Jag harklade mig och snöt mig i min näsduk. Jag tänkte få det här snabbt överstökat.
-Pappa har fått ett jobb i London, igen med hans gamla företag.
Sen kom jag inte längre innan jag bröt ihop, igen.
-Och, och. Marie ska med, såklart. Och jag, men jag vill inte. Allt, kommer förändras. Tre jäkla år, sen ska vi flytta tillbaka till Sverige och allt kommer bli som vanligt, tror han. Han tar sitt förbannade jobb före mi-i-g.
Efter det fick jag inte fram ett till ord och efter ett tag somnade jag, i Linneas famn.

Solen lös rakt in på mina ögon och jag blundade igen. Jag låg i min säng som inte var uppbäddad och jag hade mjukiskläder på mig. Jag låg kvar ett tag och försökte få tillbaks det som hände igår. Och det var ingen dröm, eller rättare sagt en mardröm, utan det var verklighet. Jag hör hur fotsteg närmar sig min dörr och Linnea kommer in i mitt rum med en macka i handen. Hon kollar på mig och ler.
-Jag kan göra en macka till dig också, jag visste inte du var vaken.
Hon gick ut igen men kom snabbt tillbaka med en till macka som hon gav mig. Jag satte mig upp i sängen i sängen och började äta på min mackan.
-Din pappa är jätte ledsen Alex. Men du måste förstå.
-Nej. sa jag och kollade upp mot min vägg. Idag kunde inte ens one direction posterna få mig att le.
-När är det? När flyttar ni?
Jag skakade på huvudet innan jag nästan viskade fram om en månad.


----------
Kort kapitel men har inte haft tid. Men kommentera på så kommer ett långt kapitel nästa gång! Vad tror ni hon kommer göra? Kram