.

-Din pappa är jätte ledsen Alex. Men du måste förstå.
-Nej. sa jag och kollade upp mot min vägg. Idag kunde inte ens one direction posterna få mig att le.
-När är det? När flyttar ni?
Jag skakade på huvudet innan jag nästan viskade fram om en månad.


Alexandras perspektiv:
-Det är två veckor sedan jag fick veta att vi skulle flytta till London. Vi flyttar nästa Onsdag, alltså om 13 dagar. Jag måste lämna allt här, mitt liv. Att lämna mina kompisar, framförallt Linnea är jobbigt, och min pojkvän Kevin. Men jobbigast av allt är att pappa väljer sig jobb före mig. Man känner sig, förbannad liksom. Och oönskad. Pappa säger att vi ska flytta tillbaks om tre år igen, hit till Sverige. Men jag tror faktiskt inte att det blir så. Jag har sett huset på bilder, och det är stort och nybyggt, väldigt fint. Men det är ändå i London. Jag ska gå i en svensk skola också. Jag borde nog vara tacksam, men det kan jag inte, när jag måste lämna mitt liv här, för pappas jobb.
Jag kollade på personen framför mig och hon började prata om allt omkring det.

Jag öppnade dörren och kände en doft av mat. När jag hade tagit av mig skorna, gick jag in till köket där Marie stod och lagar mat. Spagetti i en kastrull, köttfärssås i en annan och nått wok liknande i den tredje kastrullen, som troligtvis var till mig eftersom jag är vegetarian. Vi hälsade på varann och hon sa att maten var klar om tjugo minuter. Pappa kom ner för trappan med en tidning i handen och vi hälsade lite lätt på varann innan jag började gå mot mitt rum. Jag hade fortfarande mina kryckor, ska gå med dom iallafall en vecka till.
Linnea och jag skulle ses klockan åtta ikväll och klockan var bara tre så jag ringde Kevin och frågade om vi kunde ses, och jag skulle hem till honom om en halvtimma. Marie ropade att maten var klar så jag började traska mig iväg mot bordet, och började lägga på mat på min tallrik. Pappa och Marie satt och pratade ganska mycket om flytten medans jag satt tyst och försökte förtränga den.
Efter att jag ätit upp tog jag min väska och satte på mig skorna och min jacka. Jag öppnade dörren och började gå men Marie erbjöd sig att köra mig, och det kan jag ju inte tacka nej till.
Som vanligt var det ganska tyst under bilturen. Hon frågade mig hur det hade gått med terapi samtalet idag och jag sa att det hade gått bra, som dom andra tre gångerna. Fast egentligen tyckte jag att det var väldigt tråkigt, men jag hade inget val än att gå på det.

Kevin satt framför mig i hans säng och spelade stolt upp refrängen på What makes you beautiful som han hade lärt sig på gitarr bara för min skull. Jag sjöng med mest på skoj och han sjöng också med på det han kunde. Sen tog jag gitarren och började spela More than this. Efter att han tjatat att jag skulle sjunga med så gjorde jag det. Jag kanske inte hade den bästa sångrösten, jag var heller inte kung på gitarr, men jag tyckte det var kul och så illa lät det inte. Jag hade ju trotsallt fått mvg i musik.
Resten av timmarna med Kevin flög förbi och när klockan var tjugo över sju kom jag på att min buss går om tio minuter. Jag skyndade mig att sätta mig mig sakerna och Kevin följde med mig ut till busshållplatsen. Innan jag gick på bussen sa Kevin nått som högg mig i hjärtat. Han sa vi två för allt och log sitt underbara leénde. Jag log bara tillbaks eftersom jag visste att det inte skulle bli så. Jag hoppade på bussen och gick och satte mig på en ledig plats och proppade i mina hörlurar och satte på Secrets av OneRepublic. Det fick mig inte att känna mig bättre, men jag älskade den låten.
Efter ett tag ropade dom upp gatan jag skulle gå av så jag tryckte på stopp knappen och hoppade av. Det hade blivit mörk och kallt ute så jag skynade mig till Linneas hus.
En timma senare satt vi i hennes säng, med våra one piecer på, med handen i en chips påse och grät till titanic. 

Dagarna hade gått snabbt, väldigt snabbt. Jag hade gått i skolan eftersom mitt knä var helt okej. Men det gjorde det bara ännu jobbigare, tanken att flytta från allt. Idag visste jag att det skulle bli många tårar. För idag, eller inatt kvart över tre åker planet mot London. Så jag behövde säga hejdå till alla idag. Jag gick upp ur sängen och gjorde mig iordning, idag ville jag göra mig lite extra fin. Jag plattade håret, drog några drag med mascaran, vattenfast såklart och satte på mig ett par jeans och en tröja med en kavaj över. Jag gjorde mig en macka och tog den i handen, nu var jag lite sen. 

Som jag trodde, så vart det väldigt svårt att säga hejdå, det vart många tårar och kramar. Efter skolan åkte jag först hem till Kevin och sa hejdå. Båda grät och sa att vi skulle förbli vänner för alltid, och att han var tvungen att hälsa på mig i London. Sen åkte jag hem till Linnea och det var bland det svåraste jag gjort i hela mitt liv. Vi bestämde att vi skulle höras av minst varannan dag och hon skulle hälsa på mig i London så ofta det gick och jag henne här i Sverige. Jag ville aldrig gå från henne och mitt huvudet kändes helt tomt, så pappa kom och hämtade mig i bilen. Jag grät ända tills jag gick och la mig klockan nio.
Imorgon är inte längre Stockholm min hemstad. London, det är det då.

----------
I nästa kapitel kommer hon till London, då blir det mer om det. Kommentera! :D