.

Jag svalde hårt. Sen hör jag en röst ropa mitt namn och snart stod nån framför mig. Jag försökte kolla på personerns ansikte, men nu snöade det mer så jag kunde inte se, för jag jag var tvungen att blinka hela tiden.
-Eh, vem är det? frågade jag och kände en smula panik i kroppen.


Personen framför mig började skratta och jag insåg snabbt att det var pappa och jag började skratta lika så.
När vi hade kommit in frös jag så jag gjorde varm choklad med små marshmallows i. Klockan var rätt mycket så jag gick in i badrummet för att göra mig iordning för att sova. När jag kom ut igen satt pappa framför tvn och kollade på fotboll. Åh vad jag saknade det! Jag satte mig brevid han och han kollade på mig.
-Vem är Kevin Henisson? frågade han mig och jag vart förvånad varför han frågade mig det.
-Varför undrar du? Och vart är Marie?
-Han smsade dig. sa han, fortfarande kollande på mig.
Jag suckade tungt, inte igen. Jag gav pappa en mördarblick. Att han alltid skulle lägga sig i! Han har som falkögon, ser allt jag gör, vilka jag umgås med, och om jag med nån han inte gillar, får jag inte träffa den mera.
Jag ryckte åt mig mobilen som var på bordet framför mig och mumlade surt att han var en klasskompis innan jag gick till mitt rum.  
-Marie är på jobbet men kommer snart hem. ropade han tyst innan jag stängde dörren, kanske lite onödigt hårt.
Jag kollade på smset och log för mig själv innan jag svarade. Kevin var rätt söt, och snäll. Vi hade gått i paralell klass i ungefär två år nu och jag tror jag börjar få känslor för han. Jag kollade upp mot taket där jag mötes av många blickar. Där hängde sju affischer på one direction. Jag började fantisera om dom och somna ganska snabbt. 

-Alex! Du måste vakna nu! Skynda dig klockan är halv nio! 
Jag öppnade ögonen och framför mig står Marie. 
-Vad är det?! sa jag ganska surt.
-Du ska ju vara på sjukhuset om en halv timma! Jag får köra dig dit men du måste skynda dig!
-Okej, okej. sa jag och började röra sakta mig uppåt. Jag slängde på mig min one piece och tog en banan i handen och vi gick ut till bilen och körde till sjukhuset.
Vi var tysta hela tiden. Det första vi sa var när vi satte oss på stolarna i väntrummet, eller, det var Marie som sa nått och jag nickade bara. Det hängde en tv nerför taket som visade nått tråkigt naturprogram men det var bättre än inget eftersom man inte fick ha mobiler. Ganska snart kom det ut en mullig, kort tant som ropade ut mitt namn. Hon sa att hon hette Lotta och visade mig sedan vägen till ett annat rum jag skulle till. Marie fick stanna kvar i väntrummet. När jag gick in i det vita ganska stora rummet fick jag sätta mig i en fotölj och vänta på att min doktor skulle komma. Det var en tyst musik i bakgrunden men det var knappt att man hörde den om man inte satt helt stilla. Efter ett tag, som kändes som en evighet, kom min doktor in. Han frågade mig massa saker om knät och kände på det och skrev ner allt jag sa. 
-Jadu Alexandra. Ditt knä verkar läka fint. Så du kommer nu få en annan ställning runt det, inte lika stor, men du ska fortfarande gå på kryckor.
-Har du några andra frågor? sa doktorn.
-Ja, när får jag börja spela fotboll igen?
Då började han skratta men blev ganska allvarlig snabbt sen igen.
-Du får nog räkna med minst tre månader.
-Va?! Tre månader? Varför? Det läker ju fint sa du ju?!
Sen drog han en hel lektion om hur knät fungerade och varför det tog så lång tid.

Louis perspektiv:
Nu var det mycket mer fans när vi skulle åka hem än hit till sverige. Men ingen visste ju att vi var här så det var ju inte så konstigt. Paul fick jobba ordentligt med fansen med hjälp av polisen. Jag försökte ta kort med dom och skriva autografer så mycket som jag kunde och hann. Sen när vi skulle checka in och sånt var det som en spärr, så då fick bara dom som skulle åka vara där. Så vi sa hej då till dom och gick sedan iväg. Liam skrev på twitter att vi hade haft det jätte bra i sverige, för det hade vi.
-How is it with Alexandra? frågade jag Harry när vi hade satt oss i flygstolarna.
-Good, she has met a doctor today, and the knee was good, but she can't play fotball in more than three months, so she isn't so happy over that. Harry log och sedan började dom prata i högtalarna.

Alexandras perspektiv:
Jag låg i soffan hemma och kollade på den senaste Harry Potter filmen. Den var rätt bra faktiskt. Det ringede på dörren och jag ställde mig upp och gick och öppnade. Det var Linnea. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Hon sträckte fram några böcker och block till mig och jag tog dom.
-Det ska vara klart tills på tisdag, och du kommer ju på måndag så det är bäst för dig att göra dom, det är ju tyska och Ann gillar ju inte när man inte gjort läxorna i tid. sa hon och log lite och jag log tillbaks.
-Tack, så mycket. Vilken dag är det idag föresten? sa jag.
-Torsdag. Hur mår du annars då?
-Helt okej.
-Jag såg att du hade skrivit på twitter.
Jag nickade till svars.
-Du, Linnea. Kom igen, vi ska inte bråka. Det var fel av mig att inte säga nått om dom. Men jag fick inte, liksom säga att Harry och jag hade smsat. Om du vill höra hela historian kan du komma in. sa jag och log mot henne. Hon gick fram till mig och kramade mig men jag kunde ju inte kramas tillbaks men jag log stort. Hon tog mina böcker och hjälpte mig bära in dom till vardagsrummet och jag började berätta allt, från London, olyckan och om pizzerian och smsen.
Sen pratade vi lite allmänt och hon sa att Kevin hade frågat henne när jag skulle komma till skolan igen. Jag sken som en sol då, utan att egentligen veta det.
-Jag tror nån är kääääär. sa Linnea och flinade. Jag kastade en kudde på henne och sa nej samtidigt.
Vi tog lite kort, spelade wii och snackade. Jag hade också fått ett sms från Kevin som frågade om vi kunde vara nån dag efter skolan. Självklart kunde vi det. Fick också ett från Harry som skrev att dom hade åkt från sverige och precis landat i england. Jag vart lite besviken och Linnea också. Men vi satte på en komedi film och skrattade igen. Hon och jag, då är allt bra.
Efter ett tag kom Marie hem, men då var jag och Linnea redan inne på mitt rum och satt vid datan. Tätt inpå kom pappa hem som kom stormande in på mitt rum, utan att knacka. Jag stängde snabbt av musiken som vi lyssnade på.
-Vad är det? sa jag och kollade konstigt på han.
-Hej Linnea! sa han och log mot henne. Hon hälsade tillbaks innan han forsatte:
-Vi måste prata Alex.
Jag nickade och började resa på mig.
-Och jag tror det är bäst att Linnea går hem.
Linnea och jag kollade konstigt på varann. Efter mycket om och men fick hon endå gå hem och pappa, jag och Marie satt i soffan, dom på en sida och jag på en annan.
-Alexandra. Jag vet inte vart jag ska börja. sa pappa och kollade ganska oroligt omkring sig, som inte var likt han.
-Börja från början! sa jag och skrattade men varken han eller Marie skrattade, dom log inte ens.
-Men gud, vad har hänt egentligen? Har nån dött eller? sa jag och jag fick bara ett litet ruskande från pappa innan han började berätta.


----------
Nu har ni fått långa kapitel senaste tiden. Tycker ni det är bra? Eller ska jag korta av dom lite? Iallafall, läs och njut :D 5 kommentarer för nästa kapitel!