.

Så dom skulle ringa imorgon, både polisen och från sjukhuset. Sen åkte polisen och ambulansen och där stod jag. I stockholm med en blogpöl framför mig. Jag kollade ner på mina händer som var helt täckta med blod. Jag insåg just vad som hade hänt. Allt gick så snabbt. Jag flämtade till och gick sedan mot bilen med tunga steg. Satte mig bakom ratten och började köra mot hilton hotel.



Alexandras perspektiv:
Jag kollade frågande på den vit klädda mannen som stod och skrev nått på ett papper framför mig. Han la sedan den vid mitt bord som var brevid sängen som jag låg i.
-Så, Alexandra, hur mår du?
Han tog upp en liten ficklampa och lös med den i mina ögon. Det hade vart svårt nog att ens öppna dom, dom kändes som bly men efter ett tag hade jag fått upp dom, med mycket möda, och kunde också då inse efter ett tag att jag var på ett sjukhus. Hur, när och varför hade jag ingen aning om.
Läkaren, som jag läste hette Lars på hans namnskylt, sa att jag borde vila, och att han kommer sen. Jag kollade bara på han eftersom jag inte riktigt kunde göra nått annat. Jag kollade mig lite runt och såg att det stod en bukett rosor på bordet. Det var en lapp i men jag kunde inte se vad det stod på den. När jag hade stirrat på blommorna ett tag, vart ögonlocken tyngre och tyngre och tillslut slöt som sig helt.

Harrys perspektiv:
-Are you sure? sa jag och kollade på Paul.
-Yes, I look at my phone all the time, and they haven't call yet.
Jag gick tillbaka till dom andra som satt och kollade på tv. Det var fotboll, dom andra satt jätte koncentrerat och kollade men i tankarna hade jag bara tjejen i huvudet. Jag såg henne inte så länge, eller så mycket. Men det var nått med henne jag kände igen. Hon var kanske ett fan?
-Hey guys, I think I have seen the girl before, haven't you? sa jag
Efter ett tag kollade dom på mig, som ett frågetäcken.
-Ehh, no. sa Niall och kollade sedan på matchen igen. Det gjorde dom andra med förutom Louis. Han kollade på mig och sa sen:
-Harry. She will be fine. So drop it, right now. You can't do anything. sa han och även han vände sedan blicken mot tvn.
*Ring* *Ring* *Ring*
Jag hoppade upp för soffan, lite för fort för jag välte popcornskålen framför mig. Jag hörde dom säga nått men jag brydde mig inte. Jag sprang fram till Paul som stod med den ringande mobilen i handen. Jag kollade på den och nickade. Paul tryckte på svara och tog den mot örat. Han hälsade och gick sedan iväg lite. Jag kollde på han när han gick fram och tillbaka medans han pratade. Han såg allvarlig ut i början medan sprack sedan upp i ett leénde och jag suckade av lättnad.

Alexandras perspektiv:
Jag log mot pappa när jag reste mig från sängen, sakta. Jag gjorde ett litet plågat ansikte när jag satte ner det högra benet. Jag hade en stor grej över knät, eftersom dom hade opererat det. Nu hade det  
gått några timmar sen dom gjorde det, och klockan var 10 på kvällen. Det var mörkt ute när jag kollade ut genom fönstret. Ungefär såhär dags var det igår, som det hände. Överfallet. Blod. Skräck. Jag rös till när jag började tänka på det. Pappa såg det och gick fram till mig. Vi stod och kramades ett tag sen började jag gå, på kryckor, väldigt sakta mot hissen.
När jag hade gått ut kände jag hur kallt det var och det regnade. Pappa tog mig runt axeln, och började gå, men stannade när det hoppade ut en man ur en svart bil. Först blev jag rädd. Han tänker ta mig igen! Men sen sa han hej och pappa nickade mot han och hälsade. Så han måste alltså känna han. Sen ställde han sig framför mig. Jag såg bakom han att nån hoppade ut ur bilen och började gå mot oss.
-Pappa vilka är det? sa jag och kollade frågande på honom.

----------
Efterlängtat? :D