.

Vi båda skrattade tillsammans när hon började köra iväg. Jag satte på radion, dom spelade Bruno Mars-it will rain, jag sjöng med lite.
-Men du, Alex. Jag har ju aldrig träffat han, i verkligheten. Och jag tyckte jag kände igen han, fick en sån känsla liksom.
Jag kollade på han förvånat. Vad menar han?

Alexandras perspektiv:
-Men pappa! Berätta! Jag kollade på han med en orolig och förvånande blick.
-När vi kommer hem, sa han, fortfarande med blicken mot vägen.
-Men... sen hann jag inte längre innan pappa gav mig en såndär mördarblick.
Jag var tyst, eftersom jag visst att det inte var nått att diskutera nu. Jag kollade ut mot gatan genom det blöta fönstret. Det var en tystnad i bilen, förutom det smattrande regnet och lite musik ur våran radio. Jag kollade på klockan ganska ofta, som gick väldigt sakta.

Marie kom ut springande från dörren. Oh great, tänkte jag när jag försiktigt klev ur bilen.
-Åh, lilla Alex, hur mår du? sa hon medans hon kramade om mig. Jag varken kunde, eller ville, krama tillbaks.
-Jag mår bra. sa jag lite irreterat, hur många gånger ska jag behöva säga det?
Hon log mot mig innan hon började gå mot dörren. Jag kollade tröttsamt mot pappa som kollade tillbaks mot mig och log lite.

-Här. pappa stod framför mig i soffan och i handen höll han ett gult album. Jag kollade på det, sedan på han, och sedan på albumet igen innan jag tog det.
-V-va? jag kollade på pappa, och han nickade lite och gick och satte sig brevid mig.
-Öppna första sidan. sa han och svalde en gång.
-Är det, hemligheten?
Han nickade en gång till svar.
Jag öppnade sidan. Och läste. Jag stelnade lite till och fick tänka om flera gånger. Var det sant? Men hur? Och varför?
Pappa harklade sig lite.
-Jaa... sa han och suckade.
-Holmes Chapel? sa jag och kollade på han. Har vi bott där pappa?
-Eh, ja. Bläddra lite igenom, så förstår du.
Jag bläddrade igen och granskade bilderna noga. Några var på mamma och mig, då fick jag den där klumpen i magen och böt snabbt sida. Men det var ju också några på pappa, men sen på en annan, en kille i min ålder, fast när vi var små. Det var ett kort på bara han och jag. Jag kollade på det extra länge och noga. Pappa tog fram sitt finger och pekade på han killen.
-Det där, det är Harry. Harry Styles.
Mitt hjärta slutade pumpa ett tag.
-Vaaaa?! Men varför har du inte sagt nått?! Och varför sa du inte det direkt?
-Alexandra, lugna dig. sa pappa med en lugn röst. Hur kunde han vara lugn just nu?!

01:35. Jag vände lite på mig. Jag kollade på klockan igen. Fortfarande 01:35. Fuck. Jag suckade. Det hade hänt mycket på senaste tiden. Det visade sig att vi hade bott i Holmes Chapel, och som bästa vän hade jag självaste Harry Styles. Innan vi flyttade till London, som jag tydligen hade gjort när jag var 3 år, bodde vi i Holmes Chapel, fast jag trodde vi hade bott i London hela tiden. Åh, orkar inte mitt liv. Jag kollade på klockan igen. 01:36. Jag kände lite på mitt knä som jag hade nån ännu större ställning runt nu när jag sover. Jag suckade lite. Jag skulle inte gå till skolan imorgon, vilket var skönt. Jag tog upp min mobil och började lyssna på musik. Men efter ett tag orkade jag inte mer och somna sedan med hörlurarna i öronen, som spelade You don't know you're beautiful, ohoh, that what makes you beautiful sist innan jag somnade helt.

----------
Snaaaaaabbt kapitel som jag gjorde. Hehe men snart kommer det ett annat! ;)