.

-Oh my god. Alex! ropade jag ganska tyst och ökade takten.
Hon kollade på mig med en hjälplös blick, men tårarna rinnandes från kinderna och om jag såg rätt, så började hon vingla lite. När jag var ungefär fem meter ifrån henne, då hände det.
-Alex! skrek jag men det var försent. Hon föll tungt ner till golvet.



Alexandras perspektiv:
Jag vaknade med ett ryck och satte mig upp i sängen. Jag andades fort och såg mig omkring.
-Alexandra. That it easy. I's just me, Zayn.
Han stod vid min sida av sängen och gav mig en lång kram. Som en blixt kom alla minnen tillbaka och jag släppte taget om Zayn och kollade på han.
-Zayn, where's my dad? sa jag ganska stressigt och med gråten i halsen.
Just då kom det in en sjuksköterska i rummet och skulle kolla hur jag mådde.
-I'm fine, but I want to go to my dad.
Och efter ett tag fick jag min vilja igenom och jag och Zayn började gå mot hissen. När hissen kom var den helt tom. Vi gick in och tryckte på våning tre. Akuten. Det var därför jag svimmade, när hon sa att pappa låg på akuten, för det gjorde han inte förut. Varför vet jag inte, hon hann aldrig berätta så långt. Dörren öppnades och vi styrde våra steg mot receptionen och frågade vart han låg.

Jag kastade mig i pappas famn och tårarna strömmade ner för mina kinder. Det var bara vi två i rummet, för jag ville vara ensam med han en stund.
-Jag är så ledsen pappa! min röst skar sig, men det spelade ingen roll. Vi släppte taget om varandra och jag satte mig vid hans säng kant, fortfarande gråtandes.
-Du, lyssna på mig. Det kommer gå bra. Okej?
-Allt är mitt fel! Jag började gråta ännu mer nu. Jag försökte torka bort mina tårar med hjälp av mina händer.
-Nej gumman, det är det inte. Du måste gå vidare. Allt kommer bli bra. Pappa log mot mig och jag föröskte le tillbaka men det såg nog mest ut som en grimas. Vi pratade om vad som hade hänt, och det visade sig att han hade börjat blödit jätte mycket inatt, så dom fick operera, och då visade sig att han hade ett stort magsår. Så han måste äta piller varje dag, i minst tio år. På grund av mig.
-Men vi lever, eller hur? Och hur är det men grabbarna, är dom snälla mot dig?
-Ja, det är dom. Dom är underbara. Det var den första meningen på ungefär en halv timme som min röst inte skar sig.
-Zayn står här ute och väntar på mig så jag tror jag måste gå. Vi kramades om och sa hej då, fast jag ville aldrig säga det.
-Och du Alex. Gå till skolan imorgon, så du får annat att tänka på, okej?
Jag nickade till han och log innan jag öppnade dörren och gick ut där jag möttes av Marie och Zayn. Marie och jag kramades bara om innan jag gick med Zayn mot utgången. Jag fick också hemmanyckeln av Marie, så jag kunde komma in i vårt hus och sova där.

Nialls perspektiv:
Min mobil pep till och jag kollade på den. Jag hade fått ett sms av Zayn som jag läste.
-Alex and Zayn are on the way home now. And yeah, you all ready know why, but can't we do a yummy breakfast to them? And to us, of course! Jag kollade på Harry och Louis som satt i soffan framför tv:n och dom instämde. Vi reste oss upp och Harry och Louis sprang iväg, dom hade väl nån tävling vem som skulle komma dit först. Jag skrattade bara åt dom och när jag gick förbi trappen ropade jag på Liam som fortfarande sov. Jag sneglade på klockan och såg att hon var halv elva. Så vi var rätt tidigt uppe idag ändå. Idag klockan tre ska vi till nån radiostation och efter det ska vi träffa våra manager. När jag kom in i köket var Harry och Louis redan igång och jag hörde Liams fotsteg bakom mig. Jag frågade vad vi skulle laga och förklarade snabbt för Liam.
-My professional pancakes with Harry's awesome jam. Louis log stolt innan han fortsatte göra smeten och snart var vi alla med och fixade.

Alexandras perspektiv:
När vi kom hem till killarna hade dom lagat väldigt goda pannkakor och nån slags sylt. Det var hur gott som helst! När vi hade ätit klart var klockan tio över tolv. Vi bestämde att vi skulle hem till mig och köra Wii. Först körde vi Super Mario och sen ett spel när man ska dansa. Och det var väldigt länge sen jag hade skrattat så mycket! Jag filmade en gång när Louis körde mot Niall, och sen la han upp den på Twitter. Efter ungefär tio minuter trendadde the carrot king dance 2 the beat och sen kollade vi på några Two and a half men, eftersom jag hade hela boxern.
-Oh jisses! We are going to be on the radio station in half an hour! Paul is on the way now! sa Zayn som hade sin mobil i handen. Nu vart det fart på alla och dom började gå mot hallen, där dom sa hej då till mig och gav mig en kram. Zayn viskade i mitt öra när han kramade mig och frågade om jag skulle klara mig. När vi hade släppt taget nickade jag till han och log, och han besvarade det.
När alla hade gått utanför dörren stod jag kvar utan att röra mig. Jag hörde en bil köra förbi och stanna så jag sprang till fönstret i köket och kollade vilken bil det var. Ut ut bilen kom Paul som såg rätt så stressad ut. Killarna kom ut till bilen och hoppade in. När dom hade kört iväg gick jag upp på mitt rum och kastade mig i sängen. Jag bestämde mig för att jag skulle ta ett långt, skönt bad och tvätta håret, eftersom det var ett tag sen. Jag hade fortfarande på mig Nialls One piece, med en slarvig fläta i håret. Jag gick mot Maries och pappas badrum eftersom dom hade badkar och skruvade på vattnett. När det nästan var fullt tog jag av mig kläderna och smörjde in mig i nått som det stod att man kunde smörja in sig på innan och kröp ner. Jag doppade huvudet under vattnet i bara nån sekund. Men jag tyckte det var rätt skönt faktiskt. Man liksom, försvann för ett litet tag. Glömde verkligheten. Jag provade igen, men nu lite längre. Jag tog huvudet över ytan igen och skrattade lite. En sista gång, tänkte jag. Jag tog huvudet under vattnet igen och öppnade ögonen under ytan. Efter några sekunder skulle jag ta upp huvudet igen. Jag försökte ta upp hvudet över ytan igen men gled bara ner. Jag kände snabbt på min arm med min andra arm och kände att jag var slank som en ål. Jag kände paniken komma och jag började sprattla med mina ben och armar för att försöka ta mig upp. Mitt syre började ta slut kände jag, ska det verkligen sluta såhär? För en sekund fick jag upp en bild av en person i mitt huvud. Min mamma.

---

Hoppas ni gillar det! Och nästa kapitel kommer troligtvis upp på Lördag. Kram