.

-Yeah? sa Zayn och jag blev glad över att höra hans röst.
-It's Alex. 
Jag hörde fotsteg komma i trappan, alltså Harrys.
-Can I come in? frågade jag snabbt och han sa att jag fick, så jag skyndade mig in och stängde dörren bakom mig innan jag vände mig om.
-Oh my god! sa jag med hakan nere i backen.



Alexandras perspektiv:
Zayn skrattade bara åt mig när jag kommer in i hans rum. Jag kände mig nästan som ett barn i en godisaffär. Hela huset är enormt snyggt ju, men hans rum! Det var otroligt fint, väl städat och mysigt. Rummet var grå aktigt, fast med färglada detaljer. Det var ett av bland det snyggaste och största rum jag nånsing sett!
-W-o-w. sa jag, fortfarande lite mållös. 
Jag kollade mot Zayn och insåg att han satt utan nån tröja. Han satt i sin säng och kollade på tv:n, fast nu kollade han på mig. 
-This, is so awesome Zayn! Jag log stort och han besvarade leéndet. Han tog handen brevid sig och gjorde en gest att jag skulle sätta mig brevid. Jag började gå och satte mig brevid han. Jag hade fortfarande ett fånigt leénde på läpparna och Zayn märkte det, så han buffa till mig med armbågen och fnös.

Zayns perspektiv:
Alexandra och jag pratade ganska mycket, men hon var väldigt trött och klockan började närma sig sex, och då fick hon sova, sa ju läkarna. Hon la sitt huvud mot min axel och jag log. Hennes andetag blev tyngre och tyngre och efter ett tag kunde jag konstatera att hon sov. Klockan var kvart över sex så hon fick ju sova.

Harrys perspektiv:
-The food is done! ropade jag och snabbt var alla där. Vi tog mat och satte oss runt bordet. Alla killar var där, men inte Alexandra.
-Hey guys, where is Alex? frågade jag.
-She is sleeping in my bed. sa Zayn innan han tog sin första tugga.
Jag nickade och log. Shit, jag som skulle säga förlåt till henne för det jag sa. Men jag kom snart på andra tankar när vi bytte samtalsämne.

Alexandras perspektiv:
Det var helt svart i rummet och det ändå man hörde var andetag. Jag låg kvar i Zayns säng men vart sov han? Jag sträckte mig efter min mobil och tog den. Det stod att klockan var 04:36 och låste upp den och klickade sedan på ficklampa appen.
-Alex?
Jag hann inte sätta på ficklampan innan jag hörde att det var Zayns röst.
-Zayn! Where do you sleep?
-On my sofa.
-Oh, god. We can change. sa jag och kände skuldkänslor.
-No, you need to sleep. It's ok!
Efter mycket om och men så blev det ändå ingen ändring. Klockan var nu 04:54 och jag låg vaken men var trött. Men jag kunde bara inte sova. Jag låg och tänkte på pappa. Undra hur han mår? Marie lovade att höra av sig igår kväll men det har hon inte gjort. Tänkt om det har hänt nått? Zayn frågade om jag var vaken och jag förklarade för han vad jag tänkte på.
-I'm sure it's ok. sa Zayn med en lugn röst.
-But I'm not.
Jag satte mig upp i sängen. Jag hade fortfarande på mig Nialls One piece. Jag snurrade lite på mig så mina fötter nuddade golvet.
-What are you doing? sa Zayn med en allvarlig röst.
-I am gonna take the bus to the hospital. Jag ville verkligen veta hur allt var, jag kände på mig att nått var fel. Jag började gå mot dörren.
-Are you crazy?! No! Zayn tände en lampa och rest sig och tog tag i min arm.
-Let me go! fräste jag tillbaka och försökte trassla mig ur greppet. Men Zayn var väldigt stark.
-Alex! Alexandra! Listen to me! sa han och försökte få ögonkontakt med mig.
-Why? Do you have to go now to the hospital? han kollade djupt i mina ögon och jag kände hur hans grepp runt min arm lättade. När han nästan hade släppt mig helt, tog jag tillfället och drog åt mig armen. Jag öppnade hans dörr och började springa. Jag började springa nerför trappan och ner i hallen. Jag slet åt mig mina skor och satte på mig dom snabbt. Det hängde en jacka framme som jag kastade på mig innan jag började springa ut. Det var kallt, säkert minus fem minst. Jag minskade tempot mer och mer desto närmare jag kom busshållsplatsen och tillslut gick jag. Jag hörde en bil bakom och kollade bak. Det var en ganska liten, grön bil som saktade in. Den kom upp jämnsides med mig och vevade ner fönstret.
-Hello you! sa föraren och jag kollade mot hon. Det var en tant som log mot mig.
-Hi.
-Are you going somewhere this late? Can I drive you somewhere?
Jag stod och funderade. Man ska ju inte åka med främmande männiksor, det säger ju alla.
-I... började jag med när jag ser en svart, stor bil kollade längre bort på gatan. Killarnas bil. Jag suckade innan jag bestämde mig.
-Yes please! sa jag och sprang runt till andra sidan och satte mig vid brevid henne.
-Can you go now? sa jag lite stressigt när deras bil kom närmare.
-Ok! sa tanten och log mot mig innan hon började köra iväg. Jag berättade att jag skulle till sjukhuset och då frågade hon vad jag skulle göra där. Jag mumlade då fram an important thing  och hon nickade. Hon berättade att hon jobbade inatt så det var därför hon var ute nu. Efter några minuter var bilen bakom oss borta och hon svängde in vid sjukhuset.
-Thank you so much! sa jag och log och kramade om henne.
-It's all right sweet heart, and good luck!
Jag öppnade dörren och klev ut. Kylan fick mig att vakna till, vilket var tur. Jag gick in i ingången och gick fram till receptionen. Det var ganska tomt, det var runt tio personer i väntrummet när jag gick förbi.
-Hi, I'm looking for Micke Vestin. sa jag och log mot tjej i receptionen.

Zayns perspektiv:
Det här är inte sant! Vart är hon nånstans? Jag sprang in genom inången till sjukhuset och där, i korridoren vid receptionen, var hon. Jag började jogga mot henne och hon vände sig om. Hon hade handen för munnen och såg helt förskräckt ut.
-Oh my god. Alex! ropade jag ganska tyst och ökade takten.
Hon kollade på mig med en hjälplös blick, men tårarna rinnandes från kinderna och om jag såg rätt, så började hon vingla lite. När jag var ungefär fem meter ifrån henne, då hände det.
-Alex! skrek jag men det var försent. Hon föll tungt ner till golvet.

---

Varför kapitlet kom så sent än vad jag sa är för blogg.se har helt helt enkelt inte funkat för mig. Men nu funkar det ju så bättre sent än aldrig! Och tack för alla kommentarer, det värmer :')
Jag fick också en fråga om det bara var en som skrev, och ja, det är bara jag, Lisa Jonsson som skriver!