.

Hon hade lagt sig bredvid mig i sängen med ryggen vänd mot mig, men jag vågade inte röra henne, utan såg bara på henne och alla sår och blåmärken som fanns på hennes lilla kropp. Hon hade ett stort blåmärke på ena låret som såg ut att göra ont, men ändå så log hon i sömnen, själv kunde jag inte somna eftersom det gangde inom mig. Hela ansiktet var ordentligt inslaget, något som jag aldrig skulle förlåta mig själv för. Det hela var mitt fel, alltihop och hur lite jag än ville skada henne var det jag som skadade henne. Om hon inte träffat mig hade hon inte behövt ligga bredvid mig och tvinga sig själv att inte skrika rakt ut för att jag snuddade vid hennes hud.

-Zayn, viskade hon tyst.

-I'm right here baby, sa jag lungt.

-I don't want you to cry, please it hurts to hear you cry, viskade hon och jag kände på mina kinder där tårar omärkt hade börjat rinna.

-I'm sorry. Are you okay? Does it hurt much?, frortsatte jag sedan fråga och la försiktigt en slinga bakom hennes öra. Det hördes på min röst att jag gråtit, men jag ville inte att hon skulle behöva oroa sig för mig. Det var inte jag som blivit slagen och bortförd, det var hon.... På grund av mig.

-I'm fine, I told you a couple of times. You need to sleep, can you at least try for me?, sa hon trött och jag nickade trots att hon hade ögonen stängda. Good, because you know, it doesn't hurt as much as it looks like, but when you cry it feels like my heart it falling apart, sa hon trots att hon inte sett min rörelse.

-Sorry, but I just can't get it out of my head. I just can't believe what she's done to you. It should be me that she's mad at not you, sa jag och torkade tårarna. You haven't done anything wrong.

-Zayn, you really need to get some rest, sa hon lungt och la sitt huvud på mitt bröst men ryckte till när hennes sår gick emot min tröja. Hon log svagt, men slöt snart ögonen efter att en lycklig suck lämnat hennes nu spruckna läppar. Jag pussade hennes hjässa försiktigt innan jag släckte lampan som stod på nattduksbordet och rummet blev svart. Det tog inte många minuter iinnan jag somnade på riktigt.

-Zayn, you need to get up. We have this interview today, hörde jag någon viska och jag slog upp ögonen. Jag kollade mig snabbt runt i rummet för att hitta Alex, men hon låg inte bredvid mig längre. Var var hon? Jag kastade mig upp och kollade mig oroligt omkring.

-She's in the shower, she didn't want to wake you up, sa Harry lungt som stod bredvid mig. Det var ganska uppenbart vad eller vem det var jag letade efter så han frågade inte ens.

-She's in the shower?, upprepade jag.

-Yupp, but you need to hurry or we're gonna be late, sa han. You take the longest time, skrattade han det var då som jag la märke till att han stod i ett par pyjamas byxor och en grå t-shirt. Han gick ut ur rummet med ett leende, antagligen för min reaktion när jag inte hade Alex bredvid mig.

Jag gick fram till garderoben och drog fram en del kläder innan jag kunde bestämma mig för var jag skulle ha på mig, men det blev fel när det väl var på. Jag drog av mig kläderna igen och ställde mig för att stirra på kläderna som att det skulle lösa problemet och få allt att bli bra igen.

-Want some help?, frågade Alex stämma precis bakom mig.

-Yes please, sa jag och satte mig på sängen.

-You really shouldn't have troubbles finding clothes, not because your closet is full of it, but becaus you look like a God in everything you put on, sa hon och tittade in i garderoben.

Jag hjälpte honom hitta kläder som han drog på sig utan att kommentera det.

-Thanks for the help, I really don't want to leave you alone today, sa han och gick nära mig. Jag tittade upp i hans ögon och försökte se så självsäker ut som möjligt. Även om jag var livrädd för att Brenda skulle komma tillbaka så fick inte det komma mellan Zayn och hans jobb eller mellan Zayn och killarna som litade på att han skulle vara med dem.

-I will be fine.I promise, sa jag med ett leende som skulle övertyga honom.

-Do you want to stay here or should I walk you home then?, frågade han och såg orolig ut, men eftersom han tänkte lämna mig så måste mitt övertygande leende ha övertygat honom lite i alla fall.

-I can stay if that's okay for you.

-Of course it's okay babe, sa han och kysste försiktigt mina läppar. Det var för min skull som han inte vågade röra mig, men att han höll sig på sådant avstånd fick mig att vilja ha honom närmare, så jag kramade om honom hårt även om det gjorde ont.

-When will you be back again?

-I don't know, but I promise I that I hurry home when it's ends. And you must promise me that you will call me if something happens, sa han oroligt när vi slagit oss ner vid frukost bordet.

-I will,sa jag lungt och började bre en smörgås.

-Good, sa han och hällde upp kaffe i sin kopp med ett fortfarande oroligt uttryck i ansiktet.

---

Första delen för mig då (Nicole) kommentera gärna vad ni tycker. xx